Sitter i soffan och surfar lite slött på kvällskvisten. Bakom ryggen har jag ett smärre berg av flyttkartonger med saker som ska upp på vinden, så fort golvet är klart där uppe. Det är rörigt här, men det kommer att bli finfint. Vi måste bromsa lite och andas mitt i allt, vi är här nu och det är det viktiga. Inte om alla saker är uppackade och på sin absolut rätta plats eller om det ekar tomt i delar av huset.
Barnen cyklade till och från dagis i dag, våren är här. Det känns underbart, det har varit en lång och mörk vinter på flera sätt. Här vid vårt nya hus hör vi fågelkvittret från skogen intill och solnedgångarna är så vackra att det gör ont i hjärtat. Solen går ner över Mälaren bakom träden och alla stammar är becksvarta mot solfonden. Vi bor mitt i lyckan, även om tomten ser ut som ett bombnedslag med flyttsophög (fortfarande), jordhögar och tonvis med lera.
Jag märker att jag är lite gråtmild mitt i allt. Jag har haft några dagar när gråten varit nära, kanske beror det på att jag är trött, kanske är jag på gränsen till utmattning efter allt. Jag balanserar på en tunn lina, det är i alla fall klart. Reserverna är uttömda, jag behöver påfyllning. I morgon är jag ledig igen och ska bara vara.
Hoppar mellan låtar på Spotify och måste erkänna att jag bland alla hippa artister är svag för Jan Johansen. Jag gillar hans röst, jag gillar raspiga mansröster. Som Joe Cocker, Jan Åström (som tyvärr knappt gjort några skivor), Tom Waits - och Jan Johansen alltså. Här är en gammal goding, en duett med Jill Johnson. Men om man är melakolisk och gråtmild är det helt fel låt att ha i öronen... :Jan Johansen – Kommer tid kommer vår Och bland Joe Cocker-favoriterna den här: Joe Cocker – You Are So Beautiful Sen hoppar jag vidare till värsta storfavoritlåten Billy Joel – She's Always A Woman Repeat på den, världen kan inte få nog av hyllningssånger till kvinnan... Och så är jag där igen - Rasmus Seebach – Natteravn pm natträvar i Köpenhamn sitter som en tatuering, den går inte att tvätta bort. Jag spinnar till den, spelar den och gnolar refrängen så ofta att Elin börjat sjunga "Kähliheten tallar å i natten tallar du... Jä, jä tallar på daj..." Hihi!
Nu ska jag stänga burken och sätta mig och titta på Desperate Housewives på tv och vänta på att M trillar innanför dörren när som helst. Det var sanslöst längesedan jag tittade på de desperata hemmafruarna, undrar om jag fattar galoppen? Hjälp, vad det blåser, takpresenningen fladdrar så det dundrar i kåken.
God natt, kära, underbara släktingar och vänner där ute!
En kvart senare: Här försöker man skingra tankarna med lite underhållning och vad händer? En av personerna i programmet drabbas av - bröstcancer. Jag tror att jag stänger av ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar