Hej mina vänner. Jag sitter på ensam på ett tåg till Östersund i första klass. Min bror tog flyget upp tidigare i dag, men jag kände att jag inte ens hade orkat ta mig till flygplatsen och sedan upp i luften, som om jag hade behövt styra planet själv rakt mot himlen. Det kändes så attans jobbigt. Knasigt va? Jag känner att jag måste hålla mig på marken, alltså åker jag tåg.
Min pappa har gått in i dvala. Utanför tågfönstret har mörket sänkt sig och ur mina hörlurar strömmar en oavbruten , varm våg av lugn musik, som för att hålla förståndet i schack. Coldplay, Melody Gardot, Bo Kaspers Orkester, Kent. Tankarna flaxar och fast jag varit nästan alldeles lugn hittills känner jag att ett frö av panik gror inom mig. Min fina pappa är på väg att dö. Kan jag förstå det? Nej. Denna obarmhärtigt vackra höstafton! Jag blir så ledsen, men försöker att hålla modet uppe för att inte förfära mina medresenärer. Vad är det här livet egentligen? Hur mycket elände kan det finnas på ett och samma jordklot? Jag blir djup, förtvivlad och oerhört desillusionerad. Varför, varför, varför?!
Bakom mig lämnade jag två små barn med sin pappa och deras farmor. Erik var närmast hysterisk när jag efter många och långa kramar och ömhetsbetygelser tvingades gå ut genom dörren där hemma och sätta mig i taxin. Jag klarar inte av att tänka på det, tårarna stiger i mina ögon. Vad har vi gjort för att förtjäna allt detta? Vad har jag gjort? Vem i universum vill oss illa? Hur mycket skit kan landa på en och samma punkt på jorden? Jag blir så arg!
Antar att det är bara att ta emot och släppa ut alla känslor som väller över mig i kväll. Gråt, ilska, likgiltighet, maktlöshet, oro, rädsla och ännu mera gråt. Nu ska jag vända mig inåt, försöka tanka kraft i mig själv och försöka se någon som helst mening med det allt det här som händer oss.
Och så vill jag tacka från djupet av min själ för alla fantastiska omtankar som återigen strömmar emot oss, här på bloggen, via sms, mejl och telefonsamtal. Det är helt underbart att känna att vi är omgivna av så många underbara och omtänksamma människor! Tänk om jag någonsin kunde återgälda åtminstone en bråkdel av all kärlek ni visar oss.
Du ger oss så mycket tillbaka, bara genom att vara du. Det är ju därför det är så många av oss som bryr oss om er så mycket! Det gör mig så ont att veta att en av mina bästa vänner måste gå igenom något så oerhört tungt!
SvaraRaderaTänker på dig, det vet du!
Många varma kramar från C
Åh, P! Visst är det orättvist! Tiden är kommen, den som ändå dröjt så länge. Och som du konstaterat har även det varit olidligt. Denna ovisshet, och när "vissheten" är där är det ändå oöverstigligt svårt. Jag känner med dig i denna och alla stunder, det kommer lycka igen. Sköt om dig, tänker på dig
SvaraRaderaLove Annek
Pernilla, jag saknar ord. Samtidigt förstår jag nu varför jag för någon timme sedan fick en sådan nästintill oemotståndlig lust att ringa eller sms:a dig. Din ångest vibrerar nämligen i det fullkomliga universum du just nu förbannar. Lev ut den och låt ilskan fortsätta flöda i dig och ur dig tills den ebbar ut. Oavsett hur du tidigare tänkt och känt så är läget förändrat nu, och med det följer förändrade tankar och känslor. Förnuft och logik ligger förmodligen inte närmast ditt hjärta just ikväll.
SvaraRaderaJag finns här för dig nu som alltid, och jag sänder dig intensivt det jag kan i form av kärlek och värme och helande tankar. Tids nog ler du igen, otroligt nog.
Vi tänker på er. Det gör ont i oss när vi tänker på hur ni har haft det de senaste åren. Även fast man är vuxen är man alltid sina föräldrars barn, och man vill dela sin framtid med dem. Kramar från Lena och Mattias
SvaraRaderaFinaste finaste P. Orden räcker inte till. Men jag förstår att du vill vara stark och hålla ihop - men vännen, våga vara arg/ledsen/frustrerad också.
SvaraRaderaTänker på dig och de dina.
Kram