London calling

Hello there. Vi är tillbaka på svensk mark efter en ytterst spontan påskhelg i London, hela familjen. Det är något med den stan som kallar. Vi följde känslan och åkte dit, till alla fyras stora förtjusning. Senast vi var där var för tre år sedan, strax innan mina cellgiftsbehandlingar skulle börja. Nu har vi varit i ännu ett kaos och det kändes bra att åka bort och få lite nya intryck.

Vi flög på påskaftons morgon efter att ha sovit en gratisnatt på Arlanda, en övernattning som vi vann när vi var där på öppet hus förra året. Vi landade på Gatwick och tog tåget in till stan och vidare ut till Docklands, där vi med största möjliga avsikt valt att bo. Dit måste man nämligen färdas med förarlöst tåg och vi visste att Erik skulle älska det. Precis vad han gjorde... Det blev ett antal vändor med det tåget och oräkneliga timmar på dubbeldäckare runt stan. Erik, som han njöt. Det värmer våra slitna hjärtan, att se Erik så glad.

En av höjdpunkterna för oss vuxna var middagen på Jamie Oliver's Italian i Docklands på kvällen samma dag som vi kom till London. Galet gott, nydanande och inspirerande. Utan att vara hutlöst dyrt. Inte undra på att stället måste bokas veckor i förväg. Vi bokade en vecka innan och kom undan med att det var påskhelg. I förrätt delade vi på någon sorts planka med smårätter, alla lika ljuvligt goda. Jag och M tog varsin Bellini (champagne med persikopuré). Elin åt fiskpinnar och Erik pasta. Jag åt risotto med skaldjur och M tog pasta med en sås som jag har glömt. Inte så lätt för honom att hitta något att äta på menyn jämt, han är ju allergisk mot så mycket. Men här gick det fint. Till maten drack vi vuxna gott, ekologiskt vin. I efterrätt åt jag den förmodligen godaste kladdkaka jag någonsin ätit. Precis så kladdig som den ska vara. Ljuvligt. Barnen åt glass förstås och M också. Ah, det är något att minnas när man vill reta smaklökarna lite extra.

På påskdagen var vi på London Transport Museum. Rekommenderas varmt till alla som har små och stora transporttokar i familjen, som vi. London har världens äldsta tunnelbana, bara en sån sak... På eftermiddagen var vi i Green Park på Princess Diana's memorial playground. Där var vi för tre år sedan också. Succé då som nu.

På annandagen åkte vi först ut till Greenwich. Det var en felsatsning, upptäckte vi snabbt. Regnet öste ner - och dessutom har vi varit där flera gånger förut. Vi åt lunch och tog en dubbeldäckare in till stan. Den resan tog över en timme. Ännu ett feldrag. Vi tog oss till Science museum i Kensington - bara för att upptäcka att stället var fullkomligt fullpackat. Museet är dessutom ingen höjdare för små barn. Atomer och partiklar förklaras bäst för 12-åringar.

Så vi knatade till Starbucks och fikade (tredje gången på tre dagar, helt normalt när man är starbuckstokig). Sen gick vi in på Harrod's och trängdes. Fast deras leksaksavdelning är en höjdare och det är värt att trängas lite för att ge barnen den upplevelsen. De pratar om det fortfarande, allt roligt, annorlunda och fullkomligt ouppnåeligt som de såg (och ville ha förstås...). En jättenalle för 19.000 kr? Jomenvisst. På husdjursavdelningen kan man titta på när hundar går till frisören och beundra små bedårande hundvalpar som är till försäljning. Så nu vill barnen ha hund också.

Dagarna i London gav oss lite andrum, distraktion och perspektiv. Den senaste tiden har tagit hårt på oss och ännu återstår pusselbitar att lägga kring Eriks förvandling. Inte förrän i slutet av maj får vi resultatet av den omfattande neurologiska utredningen. Men vi känner och ser, som sagt, att han mår mycket bättre och i långa sjok är sig väldigt lik igen. Några dagar innan Londonresan vaknade han på morgonen och sa direkt: "Mamma. Jag önskar att jag hade en trollstav så att jag kunde trolla så att dagarna gick fortare." Han längtade så innerligt efter att åka till London. Det känns fantastiskt bra att vi kom iväg, att vi fick ha det så bra och att vi såg att Erik njöt i fulla dag.

I går eftermiddag landade vi på Arlanda igen. Jag lider av svårbotad londonabstinens samt en rejäl brakförkylning som närmast liknar en stökig luftvägsinfektion, direkt orsakad av för lite kläder i londonregn, var så säker. En petitess, bara ett faktum. I dag har jag varit ledig med barnen. I morgon är påsklovet slut och det blir två dagar på dagis och fritids innan det är helg igen.

Hoppas att ni haft en bra påsk, var ni än är. Känner ni att våren är på väg, trots kylslagna vindar? Det känner jag.

                                       Lycka högst upp och längst fram på en dubbeldäckare.

                                       Ser Eriks tänder konstiga ut? Det beror på att han nästan inte

                                       har några mjölktänder kvar längre... Och i går kväll ramlade

                                       ännu en ut...

Elin diggar också dubbeldäckare.

Trött Elin med mamma på Jamie Oliver's hak.

Det här kan mycket möjligt vara världens godaste kladdkaka.

Två sötnosar på Trafalgar square.

Det finns Kodak moments. Och så finns det Starbucks moments.

Halleluja.

M och barnen utanför hans före detta arbetsplats på

Deloitte i City. Här jobbade M i tre månader 2001.

Det var en rolig tid, jag var hos honom i London så ofta jag kunde då.

Docklands är fascinerande. Skyskrapedistrikt där var och varannan

kör glassig bil, iklädd kostym.

På väg. Igen. Högst upp, men inte längst fram den här gången...

Princess Diana's memorial playground är ett kul ställe.

Vackert för vuxna ögon också.

Fina M.

Vid Kensington Palace.

På Docklands Light Railway, det förarlösa tåget. Lycka!

Luft under vingarna. Bokstavligen.