Erik har börjat äta penicillin. Äntligen. Allt är så nytt och vi kan inte säga någonting om det har någon som helst verkan. Men vi hoppas och håller tummarna så hårt som det bara går. Det måste gå. Men vi är luttrade, illusionslösa och har inga höga förväntingar.
I år är det 40-året. Många av mina kompisar går in i den magiska åldern och i juni, på midsommarafton, gör jag det också. Snart är det dags för den första 40-årsfesten. Jag tänker fira både mig själv och alla andra rejält. Det finns så många anledningar att fira. Varje år. Livet är så bräckligt. Fira, säger jag. Livet kan ta en tvär vändning när som helst. Jag och familjen ska åka långt bort i sommar har vi tänkt. Och så ska jag ha en festlig fest. Allt under resebyråparollen; "livet är inte dagarna som går, utan dagarna vi minns".
I går kom chockbeskedet att Sveriges Radios Asienkorrespondent Nils Horner skjutits till döds i Kabul i Afghanistan. Jag och Nils jobbade samtidigt på Ekot i början av 2000-talet. För bara några veckor taggade jag honom på Facebook och tackade för att han släppte in världen i mitt vardagsrum och skänkte mig perspektiv. "Tack Pernilla!" skrev han som svar. I går var hans tid på jorden slut. Jag satte mig ner och grät. Så kom tårar och sorg över alla jag känt och älskat som inte finns längre. Livet är märkligt. Människor kommer och går. Ingenting är beständigt. Kvar finns bara minnen. Och oändliga hål av tomhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar