Tankar på en kvällskvist

Brottades just med en mygga, stor som ett tefat. Var kommer alla insekter ifrån, helt plötsligt? Vi har huset fullt av myggor, flugor och en och annan geting. På andra våningen. Kan de flyga så här högt? De kunde de minsann inte där vi bodde förut.

Sitter här i soffan och försöker fira ledigheten. M är på annat håll. Barnen sover. Man kanske skulle ta och gå och knoppa i stället för att sitta här och glo? Läsa bok? Dumma mygga, försvinn! Jo, jag vet att du vill ha mitt blod, du och dina polare dras ju alltid till mig. Seså, stick mig då! När ni kommer åkandes är jag minsann inte svårstucken, helt plötsligt. Ni skulle få jobb på labbet hela bunten, hörru?

I går var det tårtkalas på dagis, med sedvanlig skönsång. Elin gjorde en storstilad insats, såklart. Solen sken och vi hade en dunderhärlig eftermiddag tillsammans. På kvällen blev det spinning i det nya, fräscha gymet på ön. I dag är jag... lite stum i benen. En månads uppehåll sätter sina spår. Räknar med minst ett pass till de närmaste dagarna. Tack för sällskapet, kära P!

I helgen väntar ett visst mått av stök här hemma. Arbetsrummet ska röjas och ställas i ordning. Vi lär ta en Billy-hylla om dagen, det har ju en tendens att komma en massa saker emellan. På fredag kommer byggsnubbarna hit och ska ordningställa en altan framför huset. Det blir bra. Då har vi snart någonstans att ta vägen här i vårt månlandskap. Det blir nämligen inget gräs på tomten förrän den massiva stödmuren mot våra grannar står klar. Så det lär inte bli grönt på tomten förrän... framåt hösten kanske. Vi får se.
På fredag ska vi också ut på vattnet med familjen R, det ska bli jättekul. En utflykt att se fram emot.

Mörkret har sänkt sig utanför fönstren. I morse, precis när jag klivit ur duschen, small det plötsligt till. Åskan gick i gryningen. Nu är det fortfarande kvavt, kanske kommer mera regn.

Nästa vecka är det två år sedan venportseländet. Återigen - inga dagar att fira. Men att jag sitter här två år senare och har det bra, det är minsann värt att skåla för. Det tänker jag på hela tiden. Förra veckan var jag tillfälligt tillbaka i webb-tv-rutan en sväng, för första gången på över två år. Det var under DN:s utrikesdag på Konserthuset, som jag skrev om förut, där jag var moderator på en av två scener. Det kändes som en revansch inför mig själv, jag fick frågan, jag klarade det, jag fick mycket beröm från mina högsta chefer och jag växte minst en halvmeter. Tack, kära familj; till M och min mamma framför allt, för att ni stöttat och trott på mig stenhårt i det här. Jag vet vad jag kan och vad jag klarar av, men när självförtroendet åker hiss ibland, efter jättepärsen som jag har bakom mig, är det skönt att känna att ni två så tveklöst och benhårt alltid tror på mig, no matter what. Det är kärlek, det! Vulkankrafterna är tillbaka.