Hjärtan och stjärnor

Fredag kväll, slutet på en lång vecka. I dag har jag vabbat med Erik, som är dunderallergisk mot pollen just nu och förkyld ovanpå det. Det var bara att inse i gryningen, att det fick bli en hemmadag i dag.
Jag har haft en blodtrycksmätare på mig i ett dygn, så Erik fick följa med mig till företagshälsovården och lämna tillbaka den. Nästa vecka får jag veta vad mätningen visat. Jag som alltid har varit hyperlågtryckare fick förhöjt tryck efter hela sjukdomskarusellen. Nu har jag ju bantat ned mig tretton kilo, men trycket är nog ungefär detsamma är jag rädd. Antar att mediciner och - ja, just det - livstress på högsta nivå spelar in.

Apropå livsstress så är läget ännu sämre för min morbror. Hans svårt skadade kropp är på väg att ge upp. Kan inte låta bli att tänka att det kanske är bäst för honom ändå, att få somna in och sluta kämpa. När jag hälsade på honom för någon vecka sedan såg han ju ut att vara på bättringsvägen, omän i mikroformat. Nu är läget ett helt annat. Det handlar om timmar, eller kanske dagar.

Klump i magen. Ont i hjärtat. Ont i huvudet. Tankekarusell. Hjärtklappning. Tårar i ögonen. Alla minnen. Igen. Revy. Hela mitt liv. Hela hans liv. Allt som varit, som försvunnit. Allt som är kvar. Allt som är kvar! Kärlek. Liv. Liv! Min pappa, min mormor, min morfar väntar på honom i himlen. Han är välkommen. Han landar mjukt. På ett moln. Det börjar bli trångt där uppe.

Förra lördagen hamnade jag någon minut i tv-soffan (wow!) och råkade jag zappa förbi "Kvällen är din" på Tv4, just när Bonnie Tyler sjöng. My God, vilken nostalgiraket. Just med tanke på min morbror. Jag minns hans orange BMW och så minns jag Bonnie Tyler. I bilen. På kasettband. Här har ni henne. Kära morbror, den här är för dig, bara för dig.