Så kom den då, dagen då jag försöker förtränga var jag var för precis två år sedan. Den 8 juni 2009, på min brors 40-årsdag, låg jag och kämpade på intensiven och var som allra sjukast under min vistelse där. Jag mår inget vidare när jag tänker på det. Fortfarande inte. Jag kippar efter andan. Jag är lite instabil just nu, åker känslomässig berg-och-dal-bana rätt vad det är. Men det är ingen fara, det är bara livet som knackar på. I dag fyller brorsan 42 år. Grattis! Jag minns att jag i något ögonblick var helt förtvivlad för att jag missade hans 40-årsdag, den 8 juni är så väldigt inpräntat i medvetandet. Vi tog igen den dagen senare. Min 35-årsdag någon vecka efter intensiven firades också i en sjuksäng. Den dagen har jag inte riktigt tagit tillbaka. Förra året var det inte läge att fira, min pappa var så dålig att det inte ens fanns i tanken. Jag firar varje dag i stället. Men rätt var det är ska jag ordna en stor fest. Kanske den största 37-årsfest ni har sett, kära vänner.
Vad har den 8 juni 2011 bjudit på? Morgon utan dagis/skola-lämning (M:s morgon), bil till Brommaplan, tunnelbana till stan, buss och trafikstockning på väg till en intervju inne i city, bilfärd med fotograf, lunch med en vän och kollega, skrivjobb efter lunch, fackmöte, skrivjobb igen, tunnelbanefärd, bilfärd hem, hämta barn, titta på nästan färdig altan (Jippi! Och större än en medelstor innerstadslägenhet - uppåt 80 kvadrat...), laga mat, äta mat, prata med byggjobbarna, åka till centrum med barn och uträtta ett par akuta ärenden, hem igen, duschning, nattning, maken på sommarfest, ensamtid i soffan. Borde ha... borde gjort... borde ingenting.
Nu sitter jag här och ska avrunda dagen. En alldeles vanlig, underbar, gyllene vardag mitt i livet. Barnen sover tungt. Och jag kan inte hjälpa att mina tankar vandrar till alla som i detta nu ligger på någon intensivvårdsavdelning och kämpar för sina liv. Däribland min morbror, förstås.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar