Sist på klotet med att lyssna på Kristian Gidlunds sommarprat. Gick ut i hösten med lurarna i öronen och kände igen mig i så mycket från tiden när jag var dödssjuk. Om hur det känns att vara fånge i sin egen kropp. Om hur viktigt det är att vi vågar prata om livet och döden. Om hur skarpa konturerna i tillvaron blir när man är hotad till livet. Om hur döden kan kännas som en befrielse. Ibland ser jag på tillvaron på jorden som om jag satt på en planet högt ovanför. Hur vi håller på här nere på jorden. Gör oss till och lever liv som vi inte vill leva.
Allt är mycket skarpare nu. Döden som en fondvägg genom hela livet. Jag vet vad du menar, Kristian. Jag var så nära. Jag överlevde, men ingenting är sig likt sedan dess. Jag är så otroligt tacksam, jag känner en sådan enorm livsglädje. En kraft inuti, jag kan inte förklara det bättre. Kristian Gidlund uppmanar barnet som han aldrig kommer att få att aldrig lyssna på någon som säger att något är omöjligt. Jag vet, Kristian, det är vi som bestämmer, som är herrar över våra egna liv. Jag har tänkt på det så många gånger. Varför är så många rädda för att ändra sina liv? Följa sina hjärtan? Det här är livet och det går inte i repris.
Kristian gjort en enorm insats genom att vara ärlig och berätta hur det är att vara döende. Kanske förstår någon eller några på riktigt vad han menar. Kanske ändrar någon eller några något i sitt liv som blir till det bättre.
När jag kom in från höstpromenaden rättade jag till min hästsvans och hittade ett gulnat tallbarr i håret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar