Gulddagar

Den tunga dagen häromdagen vände och blev ljus. Nu är jag på banan igen. Och i dag fick jag sprutan som jag skulle ha, fyra dagar senare än tänkt. Gott så. Antihormonsprutan är verkligen ingen hit, det är bedrövligt att jag måste få den. Samtidigt är det en livförsäkring som jag aldrig i mitt liv skulle tacka nej till. Eller livförsäkring, förresten. Någon sådan finns inte, men jag vet ju att sprutan minskar risken för återfall i cancer. 

Nu är jag patient både i Stockholm och i Östersund. Sprutan fick jag på onkologkliniken, samma ställe som min pappa fick otaliga cellgiftsbehandlingar. Mamma följde med mig, hon känner många i personalen där. Så det blev kramkalas på blanka eftermiddagen. Någon tår föll visst också. Sköterskorna där följde min turbulenta resa för fyra år sedan, pappa var ju patient där samtidigt. Jag blev påmind, och det är nyttigt. Efteråt är konturerna i den vardagliga tillvaron nämligen så oändligt mycket skarpare. Det är ett under att jag står här och det är jag så innerligt tacksam för. 

M är i Budapest på ännu en kick off-resa. Han har dessutom varit där förut. Lyckans ost. Men jag klagar inte, jag har en underbar tillvaro här i Östersund, trots att vi är omgivna av flyttlådor upp till taknocken och har ytterkläderna i sopsäckar. Varje dag vaknar jag, drar upp persiennen och ser fjällen i fjärran. Och tror att jag drömmer. En och en halv timme senare tar barnen sina sparkcyklar, jag går, och två övergångsställen, fyra tvärgator och fem minuter senare är vi på skolan med den magiska atmosfären. Där lämnar jag barnen i trygg förvissning och går hem igen, gör en kopp kaffe och sätter mig i soffan och begrundar morgonen. Sedan börjar min alldeles egna dag.