Tankar på en kvällskvist i en fjälltrakt

Det är sen kväll, mörkret har lagt sig över Östersund. Jag är dödstrött, men sitter ändå uppe och gör ärenden på datorn vid bordet i köket i lägenheten som vi hyr. Jag fryser. Undrar om fjärrvärmen funkar som den ska? Elementen står på högsta värdet men är iskalla. Barnen sover tungt. M är i Barcelona med jobbet i några dagar. Lyckosten. Själv har jag ägnat dagarna åt att vara med barnen i skolan. Det känns fantastiskt bra, med reservation för att vi knappt har hunnit börja än. Här kommer några reflektioner kring vårt nystartade östersundsliv så här långt:

Nu vet jag...
... vad en bra skola är. När Eriks stödperson stod framför mig trodde jag inte att det var sant. Hon är fantastisk. Ingen oerfaren 20-åring, utan en superkompetent, varm, klok och humoristisk kvinna i 40-årsåldern, som han har tillgång till på heltid. Vi har pratat massor och i dag träffade jag hans klasslärare, som inte heller kunnat vara bättre. De vuxna kring Elin känns också väldigt bra.
Skolan har bespisning med glada mattanter, precis som när vi växte upp. På rasten cirkulerar en rastvakt runt hela skolbyggnaden medan en annan står som ett roterande fyrtorn mitt på gården. Runtikring går andra lärare. Om hälften av det engagemanget funnits på Eriks första skola hade det som hände honom där aldrig hänt. Och det gör mig så himla förbannad. I dag såg jag minst två tillfällen där personalen på ett mycket tidigt stadium avbröt händelser som inte var okej.
... hur underbart det är att bo i stan, nära allt och ändå inte känna sig stressad. Jag går överallt och barnen har sina sparkcyklar. Det är så himla skönt att kunna promenera var man än ska. I går övervägde jag att gå ner till Clas Ohlson och köpa en strykbräda och bära hem den under armen.
... hur otroligt nyttig den här förändringen är för oss, lyckovågor sköljer över mig hela tiden.
... hur underbart det är att ha mor- och farföräldrar nära, som när min mamma cyklade hit med en nylagad skaldjurspaj, otrolig grönsakssoppa och en flaska vin när jag sa att vi var dundertrötta och knappt orkade upp ur soffan.
... hur läkande det är att titta ut mot fjällen, vi ser dem i fjärran åt alla håll från lägenheten. För att inte tala om från Frösön, någon gång ska jag bo där på baksidan och ha precis hela fjällvärlden som en fondvägg.
... hur mycket jag längtat efter Norge. I höst åker vi till Trondheim, jag bara måste dit.
... hur många fina människor vi känner här ikring, trots över 14 år i exil. Alla uppmuntrande tillrop bär oss långt.
... hur det känns att stöta på någon som man kände för 20 år sedan och inse att vi båda två åkt tidsmaskin och kommit ut på andra sidan, förändrade både till utseende, kropp och själ. Vi människor är som träd, årsringarna bildar fåror men gör oss bara starkare och starkare.
... hur fint det är att ha 14 år i på Ekerö och i Stockholm i bagaget. Det har gett oss erfarenheter, perspektiv och massor av fantastiska vänner som jag absolut inte hade velat vara utan. Jag skulle vilja flytta er alla hit upp, så kunde vi campera ihop i någon sorts Slow City-community, hoho!