Ibland blir det inte som förut

Har precis kommit hem efter ett event inne i stan som hade med jobbet att göra, sent omsider. Alltid intressant att vara en fluga på väggen och betrakta folk, företeelser och känna in stämningar. Kändisfest. Jag var nog minst känd och kände mig inte så hemma. Intrycken ska förvandlas till ord i en intervju som jag håller på med. Det är så underbart roligt att skriva, jag har så många ord som vill på pränt.

Jag ska gå och sova nu. Det blev inte så mycket sömn natten till i dag, jag sov som en kratta. Elin fortsätter att rycka och det tär på våra mentala krafter. I dag var vi på barnneuro på KS igen och nu är bollen i rullning, nya undersökningar väntar. Jag väntar inte ens på förnyade krafter, jag försöker överleva på den pyttelilla reserv jag har någonstans. En timme i taget, andas lugnt, bara vara. Så mycket lättare sagt än gjort.

I ett annat hörn av Karolinska ligger min morbror fortfarande och kämpar för sitt liv. Minnena av honom rullar som en film i mitt huvud, ibland stelnar jag till och undrar om jag har drömt allt. Det är ju som en mardröm. Jag tänker på vårt liv och det som band ihop oss allesammans i den lilla vackra byn i Hälsingland där jag spenderade så stor del av min uppväxt. Mammas gård. Min mormor är död. Min pappa är död. Jag var svårt sjuk men kom tillbaka. Min morbror kommer sannolikt aldrig att bli sig lik igen, om han överlever. Det är bara minnen kvar. Vackra minnnen. Att vila i. När det  stormar.