Time flies, men här är vi. En vecka har gått i ett huj. Min hjärna går på högvarv, men jag lyckas (mycket tack vare minfulness-kursen thank-you-very-much) andas rätt lugnt mitt i allt. En minut i taget, andas lugnt och bara vara. Det går så mycket bättre när man är avslappnad. Lugn och fin.
Min morbror ligger fortfarande i djup koma. Det är fortfarande lika ofattbart. Och ute spricker våren ut, livet rullar på. För honom tog livet slut den där olycksaliga dagen för några veckor sedan. Hur det än blir är hans liv för alltid förändrat, förstört, oavsett om han överlever pärsen eller inte. Min kusins liv blir sig heller aldrig likt, hennes slalompappa kommer kanske aldrig upp på benen igen. Tårarna stiger i mina ögon och ute skiner solen så obarmhärtigt vackert, fåglarna kvittrar.
Min mamma väcktes av en fågel i morse som kvittrade alldeles ihärdigt utanför sovrumsfönstret, länge. Jag tror att det var pappa som var där. Jag kommer aldrig att glömma den ofantligt stora talgoxeflocken som envist bodde utanför mina föräldrars hus kring min pappas död i höstas. Inte heller talgoxen som, morgonen efter hans död, tog sig upp till fönsterblecket högt upp på andra våningen och pickade på rutan när jag stod och tittade ut. Jag vet inte mycket om livet, andligheten och verkligheten, men jag tror absolut att det var en hälsning till mig. Min pappa var en sann fågelfantast och han hade en förkärlek för talgoxar.
Nu ska jag serva barnen med välling och kvällsbanan. Återkommer. Må ni ha en bra kväll så länge, där ute i den ljumma, ljuva vårkvällen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar