Tomt och trångt på samma gång

Det ekar tomt i huset. Ja, det gör det ju, men lite extra tomt. Barnen följde med mormor på tåget till Jämtland i gryningen och M och jag har fyra dagar hemma helt för oss själva. Det har inte hänt sedan Erik föddes och känns lite som en milstolpe i tillvaron. Vi saknar barnen förskräckligt mycket förstås, och det känns ovant att vara bara på tumanhand, men ändå - ack, så nödvändigt. Barnen har kul där de är (vi ses på skärtorsdag) och M och jag får en dels en massa gjort här hemma i röran, dels oceaner av tid tillsammans som vi så väl behöver. I dag har vi röjt och kastat sopsäcksvis med skräp och sånt vi varken vill ha eller behöver. Somligt ska ut på Blocket, men det mesta ska till tippen. Skönt!

Röjandet bjöd på rejäla nostalgitrippar och en hel del skratt i dammolnen. Jag hittade till exempel ett brev som jag skrivit till M under en tid när vi inte för tillfället inte var tillsammans och läste upp det högt för honom - och hjälp, så inställsamt, lätt svartsjukt och roligt, haha! "S (kompis) sa att du hade varit ute på dans, men hon hade knappt sett dig eftersom du var uppbjuden hela tiden. Hoppas att du hade roligt." Och: "Jag åker hem på fredag (från Umeå där jag pluggade) och ska gå på stan med mamma på lördag. Vi kanske kan ses efteråt och ta en fika? Om du har tid?" Hahahahaha! Sent ska poletten trilla ner, det var ju jag som hade gjort slut... Typ veckan efter det brevet tror jag att vi blev ihop igen. Allt utspelade sig förstås i mitten av det glada 90-talet.

Och så hittade jag kopior av ansökningar som jag skrev direkt efter journalistutbildningen. Himla kul läsning, med CV:n som omfattade allt från två veckors städjobb till nogrant nedplitade datum för sommarjobbsperioder som brödpackare på Skogaholms bageri i Östersund, tre års sommarjobb inom vården i Jämtland - och så referenser till en bunt artiklar som jag skrev under tiden i Östersunds-Postens ungdomsredaktion som 15-åring... Inte något för CV:t så här sexton år senare, va? Hoho! Men tack för underhållningen ska jag ha.

När jag kom till skolkatalogerna från högstadiet blev jag sittande en lång stund."Hon där och han där, jag där och... vart tog hon vägen? Han? Och hon där är visst död. Usch. Hur gammal är jag? Hjälp, hur såg jag ut? Vi? Den där lila tröjan som jag tyckte så mycket om. Det känns som förra året, jag minns hur mjuk den var. Håret som luktade permanentvätska. Om 37 år till är jag - 74. Det är inte klokt. Nåja, dags att packa ner och glömma igen. Skolkataloger kan man ju bara inte slänga."

Nu ska jag duscha av mig dammet och gå och sova. I en annan del av landet ligger två små söta sockersmulor i sin mormors fina, stora, mjuka säng och slumrar. Jag vet hur det känns att ligga under de där fluffiga täckena. Jag är där bredvid dem i tanken.