Vackra tankar och en mycket viktig sladd

En dryg vecka har gått sedan pappa lämnade oss och på något märkligt vis stannar inte hela tillvaron som en fryst bild på tv. Livet går vidare och jag tror inte att pappa hade velat ha det på något annat sätt heller. Ibland känns det som om hela mitt hjärta är inlindat i aluminiumfolie. Sorgen når liksom inte ända in. Men så händer något som påminner om pappa och en nål sticker igenom foliet. Konstig liknelse, jag vet, men det är så det känns. Någon dag kanske foliet ramlar av. Då kanske jag på riktigt kommer att förstå vad som hänt.

I dag såg vi honom för allra sista gången, invid kistan. Barnen var med och hade ritat teckningar och tagit med sig godis till morfar. Alla lämnade varsin röd ros, han fick ett foto på barnen och sedan lade Erik en kexchoklad och Elin en Plopp på morfars mage. Elin hade gjort en teckning med en ängel på och en annan med en stor blomma. Erik hade ritat med svart, en kompakt, svartfylld rektangel och så undrade han hur man skriver "Var är sladden, moffa?". Jag hjälpte honom. Erik letar en sladd som vi inte hittar till min brors gamla modelljärnväg. Moffa vet var den är. Kanske får vi ett svar en dag.

Det var ledsamt och sorgligt men portarna till kyrkans bårhus stod på vid gavel, den friska fjälluften svepte in i stora pustar och som av en händelse sken solen rakt in genom dörröppningen och rakt på min pappas ansikte. Han var så fin. Efteråt åkte vi hem och drack kaffe och åt varsin kanelbulle, tände ljus och pratade. Barnen återvände till sin lek, Eriks tårar hade torkat på kinden och Elin satte sig vid pianot och höll konsert. Vi skulle applådera förstås. Det var en riktigt bra stund och en höstdag i Jämtland hade inte kunnat vara vackrare.

I tisdags åkte jag, min bror och mamma ner till Hälsingland där pappa ska begravas. Vi träffade kyrkvaktmästaren, som mamma och pappa varit på många roliga kalas med i sin ungdom. Jag känner också igen honom, jag har sett honom massvis av gånger i min barndom när jag följt med mormor och mamma till min morfars grav. Mormor eller mamma körde mormors ärtgröna Volvo 140 -77 över åsarna och ner till storbyn. Jag och min bror satt i baksätet. Jag minns att det ofta var varmt och att bakrutorna var öppna. Först åkte vi till den legendariska mataffären i byn, köpte den speciella korven och tekakor från det lokala bageriet. Kanske en dubbeldajm eller en påse med karameller från Hudiksvall. Sedan åkte vi till kyrkogården. Vasen eller gravljuset låg i bagageluckan. Vi gick till graven och mormor och mamma plockade och fixade. När allt var klart stod vi allihop och betraktade gravstenen och blommorna. Någon torkade kanske en tår. Jag minns att det var sorgligt och sa ibland "Hej då morfar". Sedan åkte vi tillbaka över åsarna och när vi kom hem till mormor åt vi kanske stuvade makaronstavar med köttbullar. Jag klippte kanske ur någon klippdocka ur Året runt och min bror sysslade med något utomhus.

I tisdags besökte vi min morfars grav igen. Nu ligger min mormor i samma grav. Hon dog för fyra år sedan, 92 år gammal. Mamma plockade och fixade vid graven i mörkret på kyrkogården. När hon reste sig upp låg enris som en matta närmast stenen och ovanpå det en vacker höstkrans. Vi tände gravlyktan. Jag frös och stod och hoppade i gräset. Vi ställde oss i andakt i några sekunder och tittade på den flämtande lågan.

Kyrkvaktmästaren går i pension om några veckor och vi är så tacksamma att han hinner hjälpa oss innan han slutar. Vi såg ut en gravplats på kyrkogården till pappa och det blev så bra. När man står mot hans gravsten sedan kommer man att ha ett vackert träd i fonden och om man vänder ryggen mot stenen och tittar i fjärran ser man de blånande bergen som är så typiska för Hälsingland. Jag fick genast en bra magkänsla. "Här ska pappa vila" tänkte jag. Min mamma och bror behövde några fler alternativ att välja mellan innan de slöt upp bakom min omedelbara känsla. Efter besöket på kyrkogården ordnade vi med mat till minnesstunden och bestämde kistdekorationer. Pappa, du kommer att få en jättefin begravning, det har vi sett till. Vår stora kärlek till dig kommer att märkas, det lovar jag.

Innan vi åkte tillbaka till Jämtland tittade vi till min mammas hus. Vi åkte över åsarna i mörkret och stannade invid den öde gården. Där inne var allt sig likt. Pappas färggranna flanellskjortor hängde på en klädstång. Jag tog en skjorta i famnen, blundade, drog in doften och lät den fylla mina lungor till bristningsgränsen.