Eftertankar

I morgon har det gått en vecka sedan min fina pappa begravdes. Jag har haft fullt upp och inte hunnit sitta ner och blogga en bokstav sedan dess. Både M och jag har haft hektiska dagar med extra mycket jobb och saker runtomkring. Ibland blir det så, men jag längtar efter att stanna upp och bara vara igen. Det har snurrat lite för fort runt oss ett bra tag nu.

Begravningen blev jättefin. Trots att prästen tyvärr inte motsvarade våra förväntningar. Han sa inte ett ord om vår pappa som person, trots att vi uttryckligen bett om det. Då är man ingen bra präst, tycker jag. Besvikelsen över det gjorde mig först ledsen, sedan arg, men nu har ilskan också gått över. Vi vet ju vilken fantastisk pappa, make och morfar han var, hans styrkor och svagheter, det behövde ju inte proklameras. Men ändå, prästen hade ju kunnat berätta vilken otroligt stark, positiv och tålmodig person han var. Vilken tur att begravningen inramades av så vacker musik! En manlig solist sjöng "Vem kan segla förutan vind" och "Time to say goodbye". Vi sjöng psalmerna "Morgon mellan fjällen", "Blott en dag" och "Härlig är jorden" och tårarna trillade utför våra kinder. Sist av allt spelade kantorn "Unforgettable" på sin orgel och det kunde inte ha lämnat en bättre känsla efter sig.

Pappa vilar i en vacker vit kista och i kyrkan pryddes den av underbara vita blommor och ett stort, rött hjärta av rosor från oss närmast anhöriga framför. Ovanpå kistan hade vi ställt ett foto på honom, precis som vi vill minnas honom. Samma foto som jag lade ut här på bloggen dagen när han dog. Det är ovanligt att solen skiner mitt i mörkaste november, men under begravningen var det som om alla naturens väsen var med oss igen. Solen sken rakt in genom ett av kyrkans pampiga sidofönster och rakt på fotot av pappa, precis som en strålkastare. Ingen kunde missa det. Det är en fin tanke, som en hälsning från pappa att han är där solen skiner, han har det bra och det är varmt och gott. I skogen intill mammas hus singlade snöflingor ner från träden innan vi åkte till kyrkan, likt ett silverglitter i solens ljus mellan stammarna. Som jag grät när jag såg det, jag är så känslig för vackra ögonblick i livet.

Barnen var otroligt duktiga i kyrkan. Så stora, förståndiga och fina. Vi var på plats nästan en hel timme innan begravningen skulle börja, så att barnen skulle vänja sig vid vad de såg. Det gick jättebra. Erik frågade prästen: "Har du träffat Gud?" "Ja, jag vill i alla fall tro det" svarade prästen och vi fick oss ett gott skratt.

Efteråt blev det minnesstund i församlingshemmet. Där åt vi tjärknöl med potatisgratäng. Kaffe och Gustav Adolf-tårta i gul marsipan från Finess konditori i Ljusdal ovanpå det. Det skulle pappa ha gillat!

Vi stannade i Färila hela helgen. Det var som balsam för själen. Jag har en stark längtan ut på landsbygden och kanske skulle vi ha köpt ett hus en bit ut på landet istället för i ett bostadsområde. Det kan ju bli så en dag ändå. Just nu passar det väldigt bra att bo med andra barnfamiljer runt knuten och skola och dagis nästgårds. Men det blir nog snart en tur till stillheten i skogen i Hälsingland igen. Där är pappas ande alltid närvarande och det är en skön känsla att vila i.

Nat King Cole – Unforgettable (Duet with Nat "King" Cole)