Tillbaka i den gyllene vardagen

Vi är tillbaka, hemma igen. I dag jobbade jag första dagen på 2,5 vecka. Och det gick bra. Även om tankarna på pappa förstås är där hela tiden. Han finns i varje andetag. Det är precis som talesättet säger: "Min mun kan skratta, mina ögon kan le, men sorgen i mitt hjärta kan ingen se." Vilken tur att jag har så många fina kollegor på jobbet som bryr sig, det är verkligen en gåva när jag kom tillbaka efter ännu en livsomvälvande upplevelse.

Barnen har haft en bra dag på dagis och i skolan. Elins fröken M mötte mig med tårar i ögonen och sa att hon aldrig hört ett barn beskriva sin morfars död så vackert och moget som Elin gjort i dag. Jag blev glad vid tanken, även om jag känner att vår underbara 3,5-åring redan vet alldeles för mycket om det svåra i livet. Det hade jag gärna besparat henne. En treåring ska inte gå runt och fundera på döden.

När jag frågade Erik om han pratat om morfar på skolan sa han bara: "Näe." Det var på sätt och vis också skönt att höra, att han gjort roliga saker och inte behövt ägna sina tankar åt tråkigheter.

Nu sitter vi inne och myser. Vi eldar ljus, jag har plockat fram flera fina bilder på pappa och ställt i ordning på den långa byrån i vardagsrummet. Det känns bra. Ute vräker snön ner. Vi gillar ju vinter i den här familjen, men alla tjocka kläder hade jag gärna sluppit. Bök i liten hall. Snöslask ända in i köket. Son utan överdragsbyxor på skolgården. Dotter med fnasiga läppar. Men ändå. Hej mitt vinterland.

Tog en bilsväng i snömodden förbi vår tomt där bortåt skogen. Grushögen ligger kvar och inget tyder på att ett hus ska stå på plats om bara några veckor. Bottenplattan syns inte till. Det ordnar sig säkert. I husen mitt emot vår tomt lyser ljusen och det ser så mysigt och fint ut. Huset som vi bor i nu är inte vårt längre. Det såldes ett par dagar efter visningen och vi är glada och mycket nöjda för det, även om det är otroligt världsligt. Jag har varken varit med och skrivit papper eller ens hälsat på de nya ägarna. Det känns förstås lite märkligt. Men jag har haft betydligt viktigare saker för mig, det vet ni ju. Livet är knasigt men alldeles fantastiskt ändå.

En mycket klok stor liten tjej.

En mycket klok stor liten tjej och hennes galet stolta men sorgsna mamma.

Foto: Min bror P i förra veckan, hemma hos min mamma.