Styrkeprövning

Erik och jag är på sjukhuset. Han har just fått små elektroder över hela huvudet, en sömnregistrering med EEG. Jag ska vara stark, men känner mig oändligt svag. För precis ett år sedan satt jag här med Elin som gjorde samma undersökning efter sina onormala sömnspasmer.

Jag har slutat fråga mig varför. Det tjänar ingenting till. För på dagen tre år sedan opererades jag och hamnade på intensiven med septisk chock. För två år sedan var jag på sjukhus med pappa som var svårt sjuk i juni. Förra året gjorde Elin sömn-EEG och var inlagd dessa dagar och nu sitter jag här med Erik. På min födelsedag om ett par veckor ska han sövas för att göra ännu en undersökning.

Erik är ledsen, djupt ångestfylld och gråter mycket. Jag är rädd för att det här blir ytterligare ett trauma i hans unga liv. Han är så oändligt skör och medtagen. Han behöver hjälp att återfå tron på tillvaron, inte nya anledningar att misstro den. Jag känner mig maktlös och bottenlöst desillusionerad.

Erik spelar spel på min dator. Jag har väskan tyngd av tidningar och böcker. Förmodligen kommer bara ett par att bli lästa. Vi har rumsarrest i ett dygn och Eriks största rädsla är att jag ska gå strax utanför rummet och hämta en kopp kaffe. Jag kan ju försvinna eller dö på vägen, överge honom vilken sekund som helst för att inte komma tillbaka. Trots massiva kärleksbetygelser, försäkranden och näst intill ohållbara löften från min sida.

Mitt hjärta värker. Nu vill vi att timmarna till i morgon förmiddag ska rusa fram. Och att undersökningen inte ska visa något galet förstås.