Kom på att jag glömt att meddela att undersökningen som Erik gjorde förra veckan inte visade något över huvud taget vid en första bedömning. Det initierade svaret får vi först i början av augusti. Lång väntan.
För mig var sjukhusbesöket en riktig kärnurladdning och jag har inte fått tillbaka gnistan riktigt ännu. Det är som om varje liten eller stor puckel vi ska över dränerar mig på kraft. Jag har varit mer än lovligt svartsynt ett tag. Nu ska jag tanka solkraft och fokusera på allt som är ljust och fint i livet.
Som Eriks skolavslutning häromdagen. Ett riktigt hjärtevärmande tillfälle, så mycket kärlek och värme mellan fyra väggar. På Eriks skola går bara 14 barn, så det blev en intim tillställning. Hans fröknar är fullständigt fantastiska och fritidspersonalen likaså. Våra trötta själar gladdes enormt åt att höra att de tycker att Erik gör stora framsteg, han pratar obehindrat igen nästan varje dag och verkar mer tillfreds med livet. Precis samma utveckling som vi ser här hemma. Det kommer att ordna sig. Jag vet det. Vår son kommer att ha samma chanser som alla andra att bli rörmokare, hjärnkirurg, pilot eller frisör. Det är många som har rätat upp sig efter en knölig start och vi tror förstås stenhårt på vår fina, älskade pojke. Det som hänt får betraktas som en rejäl dikeskörning.
Nu ska jag ta en tur och göra några ärenden. Sedan hoppas jag på en cykeltur i omgivningarna med barnen framåt kvällen, precis som i går. Sommarkvällar är magiska och ska inte tillbringas i soffhörn. Sen spelar det ingen roll om de väljer att hänga i en klätterställning i en halvtimme eller om vi landar på stenstranden och kastar hundra stenar i vattnet. Om vi ska plumsa stenar tänker jag kasta iväg alla mina tyngder också.
Puss på er! Här är dagens låt-i-hela-huvudet. Jag skrålar så byggjobbarna på tomten intill förmodligen inte kan låta bli att le när de hör mig. Men det bjuder jag på : )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar