Har jag överhuvudtaget något vettigt att säga? Nej, det verkar inte så. I morgon fyller jag 38 år och jag är så oerhört tacksam. Igen. Tack, tack och TACK! I går dog M:s kusins fru efter en fruktansvärd kamp mot cancer, bara 45 år gammal. Efter sig lämnar hon man, sjuårig son och två döttrar i 20-årsåldern. För dem blir livet aldrig mer detsamma. Jag saknar ord att säga om det, allt blir så patetiskt och futtigt. Och vi blir återigen påminda om livets bräcklighet. Vissheten är så stark, jag kommer aldrig att bli av med den känslan. Den skänker perspektiv, något som är så vansinnigt bra att ha i så många av livets jobbiga situationer. "Varje dag ovan jord är en bra dag" heter ett talesätt som jag tycker stämmer så väldigt bra. Sen finns det förstås riktiga eländesdagar, jag hade en så sent som i går, men perspektivet, känslan av vad som verkligen betyder något finns där ändå.
På midsommarafton firar M och jag tio år som gifta. Då ska vi ta in på hotell i ett par dagar och min mamma och barnens morbror P kommer att hålla ställningarna här hemma. Först tänkte M och jag åka på storstadsweekend i Europa, men vi bestämde oss för att göra det en annan gång i stället och nu har vi bokat hotell betydligt mer närbeläget. Det blir bra. Vi behöver det så väl. Vi ska bara vara. Äta och dricka gott och strosa runt.
På måndag börjar jag jobba igen efter en och en halv månads sjukskrivning. Jag känner mig fortfarande sliten, medfaren och trött, men jag antar att jag kommer att det göra länge. Det känns ändå hanterbart och bra att jobba en vecka och sedan gå på fem veckors semester.
Jag har lyssnat sönder ännu en låt. Ändå kan jag inte låta bli att skråla med när jag hör den. Trots att den inne håller en strof som gör mig bekymrad över drogromantiken i världen: "My friends are in the bathroom, getting higher than the Empire state". Vafalls? Visserligen har tant börjat bli riktigt gammal, men sen när är droger okej? Jag väljer att dansa och skråla ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar