Solstrålar

I dag var en speciell dag. Jag hälsade på min morbror på intensiven i Uppsala och såg honom för första gången på flera veckor. Vi har ju haft streptokocker och har inte vågat hälsa på honom därför. M och barnen åkte till ett barnställe i närheten av sjukhuset och jag gick med tunga steg upp till avdelningen där han ligger. Han ligger inte i respirator längre och andas själv. Det är bra. Ett litet, litet framsteg. Och under hela tiden som jag var där låg han med ena ögat öppet. Jag vet inte om han såg eller hörde mig, men jag pratade på och berättade om livet där utanför. Att solen sken, att det är vår, att han legat i en sjuksäng i sex veckor och lite om vad som hänt med vårt hus som han var engagerad i. Att vi tänker på honom oavbrutet, att det är eländigt att han behöver ligga där och att han aldrig, aldrig får ge upp. "Du är stark" sa jag. "Som en oxe, eller hur?".

Hela tiden klappade och rörde jag honom på ena eller andra armen. Ibland bad jag honom att blinka extra hårt om han hörde mig, men han lydde inte mina uppmaningar. Han kanske inte kunde, han kanske inte orkade eller så var han helt enkelt inte vid medvetande, även om det är min starka övertygelse att det var så ändå. Jag känner att vi fick kontakt. Ibland tittade han stadigt på mig med ögat och den djupt sorgsna blicken sa "hjälp mig". Han rörde lite på munnen och smackade lite lätt och jag kände så väl igen mig. Jag frågade honom om han var torr i munnen och så sa jag att "du vet att jag vet hur det känns". Det är ett av mina starkaste minnen från tiden på intensiven och direkt därefter, att jag var så hiskeligt torr i munnen. Min morbrors sköterska sa att de brukar badda hans mun med vatten. Jag vet hur det känns också. Det är riktigt obehagligt, nästan bättre att vara snustorr. Känslan av att inte kunna bälga i sig glas efter glas med vatten, trots att man är supertörstig, är bedrövlig och att bara få en milliliter vatten i munnen ökar bara törsten.

Ibland åkte blicken iväg, ibland ryckte den. Det andra ögat var helt stängt, fast han blinkade med det också, det syntes. I en timme satt jag vid hans sida. Tiden bara flög iväg, trots att jag knappt släppte honom med blicken på 60 minuter. När jag sa att jag snart skulle gå men att jag skulle komma tillbaka snart ryckte hela hans kropp till några sekunder senare. Sedan är jag helt säker på att hans öppna öga fylldes av tårar. Jag kommer aldrig att glömma det. Aldrig, så länge jag lever.

Det var svårt att gå därifrån. Jag dröjde liksom i stegen. Men till sist lämnade jag den slutna världen på intensiven bakom mig och gick ut i verkligheten. Jag köpte mig en dricka i en automat och satte mig på en bänk i solen utanför sjukhuset och väntade på att M och barnen skulle komma och hämta mig. Jag blundade och vände blicken mot solen och kunde inte låta bli att tänka på hur ofantligt lycklig jag är som kom upp från intensivvårdssängen, som fick fortsätta leva, njuta av livet och familjen. Jag vann högsta vinsten, varje dag är en gåva till mig. Nu önskar jag att min morbror får känna solen värma sitt ansikte någon dag igen.

Livet är så oändligt skört.