Drygt två år har gått efter min cancerdiagnos och jag har varit sjukskriven på hel- eller deltid sedan dess. Efter jul har jag jobbat halvtid för att hinna ikapp mig själv. På måndag vrider jag upp och börjar jobba 75 procent. Det känns som om jag aldrig kommer att jobba mer än så heller. Livet utanför jobbet är alldeles för viktigt. Det gäller att fånga sin dag.
Vi ser fram emot sommaren. Om några veckor börjar sommarlovet, men vår semester börjar inte förrän några veckor in i juli. Å andra sidan är vi lediga ända tills skolan börjar. Det ska bli skönt. Vår plan är att tillbringa en vecka i Hälsingland, en i Jämtland och en på Öland, där vi bokat en lägenhet. Det lär bli någon vecka här hemma också, det finns hur mycket som helst att göra på vår tomt, som fortfarande ser ut som ett månlandskap. Om man vill. Och orkar.
Barnen sover och själv är jag också galet trött. Det blir en tidig kväll. Jag behöver tanka krafter. För några dagar sedan fick jag ännu en tremånaders-spruta som jag fått sedan hösten 2009. Det är den näst sista, en till i augusti och när den verkat klart i november är det slut på den medicineringen i alla fall. Veckan efter att jag fått sprutan har jag - efter att ha fått x antal stycken - konstaterat att jag är trött, extra glåmig och ofyslig i kroppen. Ett utmärkt tillfälle att ta hand om sig själv lite extra då, alltså. Men gör jag det? Nä. Katastrof. Jag måste:
1) Gå och lägga mig i tid på kvällarna.
2) Hålla löftet om träning minst två dagar i veckan.
3) Vara lite extra snäll mot mig själv.
4) Säga nej lite oftare. Inte bara ja, ja och ja. Jaa, tack och tacksåhemsktmycket.
5) Utöva mindfulness, helst varje dag. Alltså - meditera. Vetenskapliga undersökningar har visat att mindfulness verkligen har effekt, både på kropp och själ. Och jag tror dem.
Ja, det måste jag. Det tjänar både jag och familjen på, det är bergis.
Barnen då? Erik har tappat de två översta framtänderna och har således en riktig ettaglugg där framme. Han är oemotståndligt söt såklart. Elin blir allt mer tjejig. Det ska vara tofsar, flätor, Kitty-frosseri och nagellack. Och "nej, mamma, inte deeeen tröjan!". I kväll när hon skulle sova sa hon: "Mamma, F (kille på dagis) har ingen tjej." "Jaså? Vill du bli hans tjej kanske?" Elin funderar. "Ja, men han är inte kär i mig." "Är du säker på det?" "Ja, fast jag vet att han tycker om mig." Sagt av en flicka som precis rundat fyraårspinnen. Håhåjaja. Det ska flörtas tidigt nuförtiden. Älskade barn. Älskade, älskade barn. Ni är vårt allt! Kan ni förstå det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar