torsdag 10 februari 2011

Min dag i dag

Jag har landat i soffan, lätt utmattad. Dagen började som vanligt i gryningen, någon timme senare missade jag bussen till jobbet med 20 sekunder, sprang hem och fick skjuts upp till en mer trafikerad busshållplats av M, som för dagen jobbade hemifrån. Kom till jobbet, filade på två av de tre texter som jag skrivit och som kommer i söndagstidningen, tittade på bilderna till, åt lunch med en trevlig kollega, filade lite till, pratade med en person som jag intervjuat och planerade för nya jobb nästa vecka. Slutade alldeles för sent och gav mig ut i snövädret för att möta en kompis (tack kära vän, det var så mysigt!) och vände ett par timmar senare hemåt. I halv snöstorm. Bussarna stod stilla och jag trodde inte att jag skulle komma hem på ett bra tag.

Femhundra pers på busstorget. Lyckades ändå rätt snabbt ta mig ombord på en buss, som i snigelfart begav sig ut mot ön. Lyssnade på ledsen Elin i mobilen, fick hjärteknip därför och klev en kvart senare av här i närheten efter en timmes bussfärd (tar i vanliga fall runt tjugo minuter). Bussarna var inställda hit till vårt område på grund av halt väglag. Jojo. Pulsade i en decimeter kladdig nysnö med miljoner snöflingor piskades i ansiktet i en kilometer, såg knappt var jag gick. Ramlade innanför dörren hemma och såg ut som en snögubbe, Elin undrade vad jag varit med om. Insåg att jag precis missade det inbokade spinningpasset på gymet en mil härifrån. Men jag hade knappt vågat mig ut med bilen i det obehagliga vädret heller, att köra fast eller halka av vägen är ingen höjdare. Så jag bytte om till mysdress och nattade älskade barn istället. En alldeles underbar, vanlig dag mitt i livet!

     Jag längtar till sommaren. Jag vill ha sol och värme och sommarkläder. Simsalabim, vinteroveraller försvinn! Snart är det vååår! Här härliga sommarminnen från Öresundsbron sett från Sverigesidan, augusti 2010.

1 kommentar:

  1. Ja, kära du, vilken vinterdag, och vilken underbar attityd du speglar i inläggets sista mening trots din försenade hemresa och stormpromenad som fördröjde ditt och Elins återseende med flera dussin minuter. Vilken tur hon har som har valt de bästa tänkbara föräldrarna till att bära henne genom grubblerierna och rädslan. Innerst inne vet barn att de har Den Stora Tryggheten, tror jag, men vi har fått äran att försöka hjälpa dem komma ihåg och hitta den igen då det behövs.

    Vi ses om typ 39 h!;) Yey! KRAMAR och söta drömmar så länge!<3

    SvaraRadera