En torsdag mitt i livet

We have all the time in the world. Nej, orden är inte mina egna, de är Louis Armstrong, han är här i rummet och sjunger med mig just nu. Sitter här vid köksbordet i kvällstimmen och har precis ägnat en timme åt att restaurera köket efter bull- och muffinsbak med barnen på seneftermiddagen. Jag har vabbat med Elin i dag, eftersom hon hade ett besök på sjukhuset inplanerat som skulle ta stora delar av dagen. Ja, hon rycker fortfarande kolossalt mycket på nätterna. Och nej, de säger att det inte är epilepsi. Och ja, vi försöker vila i det beskedet, som vi ju fick redan i somras.

I dag var det uppföljning och vi fick lite mer reda på vad "benigna sömnmyoklonier" är för något. Galet mycket sömnryckningar, helt enkelt. Konstigt, ja, men farligt, nej. Elin är helt enkelt en spattig liten varelse, även om hon är lugnet själv till det yttre. Lättretade små nerver. Ja, inte vet jag, men på något sätt känner jag mig lugn med det nu. Även om jag inte klarar av att ligga närmare henne än 30 centimeter när hon sover. Tänk dig att hålla om en mindre jordbävning en hel natt. Det blir noll minuters sömn på det, vill jag lova. Nåväl, Elin mår förträffligt i övrigt och är en alldeles fantastisk liten brådmogen dam med sanslöst vackra funderingar över livet. Tack gode Gud och alla änglar för det. På sjukhuset fick Elin mäta och väga sig också, och själva längdtillväxten var så anmärkningsvärd att sköterskan kom ut i väntrummet en extra vända och sa att hon har växt 4,5 centimeter sedan i april - tjohoo! Nu mäter hon hela 113 centimeter över havet. Inte konstigt att vi mer eller mindre fått hoppa över klädstorleken 110 och gått rakt på 116. Som är från fem år egentligen. Elin är fyra och ett halvt.

När vi varit på sjukhuset och ätit lunch i krokarna åkte vi och hämtade Erik direkt efter skolans slut vid halv två. Sedan hade vi en underbar eftermiddag tillsammans här hemma, som kulminerade med bullbak och kladdkakemuffins. De ligger nu ordentligt infrysta och om jag hade hänglås skulle jag sätta det på frysen, haha! Nej då, det är inga problem. Jag har, tack vare gallstenen (trodde jag aldrig att jag skulle säga) och mer intensivt tränande, gått ner ytterligare några kilo och kläderna sitter lösare än på länge. Tack för det också, jag mår så himla bra, bättre än vad jag gjort på två och ett halvt år och det är så fantastiskt, underbart härligt. Jag skulle vilja gå ut i skogen och skrika av glädje den här gången. Så många gånger som jag hade velat gå ut bland träden och skrika ut min frustration. Nu kunde träden gott få höra ett saligt lyckoskrik, ett tacksamhetsskrik följt av en förlösande galendans. Ja, vilken dag som helst. Bara så ni vet, i fall ni hör något över skogarna som ni aldrig har hört förut. All tid i världen? Inte alls. Livet är fortfarande HÄR och NU.

Älskade lilla vän, det är mycket som inte går att förklara här i livet.

Å andra sidan behöver man inte veta allt heller.