Har precis varit på KS i ett ärende. Det är stekvarmt och jag var på väg till Radiumhemmet. Då hörde jag det plötsligt. Helikopterknattret. Ambulanshelikopter ovanför helikopterplattan, på väg att landa. Det gick som en elstöt inom mig. Stäng av, jag vill inte höra. Från en sekund till en annan var jag tillbaka i sjuksalen på Radiumhemmet, sommarvärmen, febern, de plågsamma såromläggningarna. Värken. Morfinet. Tårarna. Längtan efter barnen. Det oupphörliga helikopterknattret. Jag såg dem landa genom fönstret från min sjuksäng.
Utnför provtagningen var det kolugnt. M hade slutit upp vid min sida. Nål genom skinnet. En stila bön mot molnen genom det öppna fönstret, gör så att hon hittar kärlet. Träff direkt! En annan sommardag. På två ben. På språng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar