Vasadu?

Tjohoo! Det är fredag kväll och halsen värker. Simsalabim, förkylning försvinn! Nähä. Well, det GÅR över. I dag har jag jobbat hemifrån men frågan är om jag inte skulle ha legat kvar under täcket i morse i stället, för att kurera mig. Det får bli en tidig kväll i kväll, inget "Mad men"-race, alltså. Eller kanske bara ett avsnitt i alla fall..? Hihi.

Jag skulle vilja träna igen. Före jul kom jag i gång så bra med spinning-passen. Nu är jag jättetaggad och ligger i startgroparna varje dag. Så fort förkylningen har gett sig av ska jag upp på cykeln igen.

Jaha, det var väl det lilla jag hade att säga. Eller? I går var vi på Vasamuseet, hela familjen. Vi tog bilen ut på Djurgården i snöyran, pulsade några hundra meter i snön längs vattnet från parkeringen och sedan in i det mysiga mörkret inne på museet. Jag och M har inte varit där på säkert tio år. Barnen tyckte att det var väldigt spännande. Först gick vi på en guidad familjetur och barnen förvånade mig med att verkligen lyssna på vad guiden sa. Sedan tittade vi på kläder och sånt som de hittat på skeppet - och så höjdpunkten: skeletten!

"Varför har han ingen tand där?" undrade Elin när hon stod lutad över ett skelett som var gles i munnen.
"Han kanske har ätit för mycket lördagsgodis..?" svarade jag dröjande och log för mig själv i dunklet.
Vi gick vidare till en annan skelettlåda där benranglet helt saknade underkäke.
"Och han då, han har nog också ätit för mycket lördagsgodis" sa Elin förnumstigt.
Jag och M skrattade i mjugg och fick plötsligt något väldigt konkret att hota med när barnen tigger om mer lördagsgodis. "Annars kan du tappa tänderna som skeletten på Vasamuseet, om du minns?". Fast Erik genomskådade oss på en sjuårings mycket kloka vis och undrade om det verkligen fanns lördagsgodis på den tiden när Vasa sjönk... Guiden hade ju precis berättat hur enformig kost stackarna ombord försökte överleva på. I samma vända undrade Erik om Jesus möjligen levde när Vasa gick i djupet. Nej, svarade jag.
"Men vem har träffat honom då?!"
"Eh, ja... " försökte jag och funderade som en galning på hur man i hela världen förklarar en av livets största gåtor så där i en handvändning. Jag har fortfarande inte kommit på svaret.

Hursomhelst hade vi en jättemysig eftermiddag på Vasamuseet och jag och M fick också fräscha upp våra kunskaper en aning. Kul och bra. Efteråt gick vi ut i snöyran, tillbaka till bilen och styrde mot en grekisk restaurang på Kungsholmen där vi åt middag i all enkelhet. Det var någonstans där som halsen började värka igen, trots en ansenlig mängd vitlöksstinn tzatziki.

Dagens ord: Postbrevaren. Elins benämning på brevbäraren. Man måste bara älska det ordet.