En titt i backspegeln

Barnen har somnat och jag sitter och försöker vänja mig vid vår nya dator, en HP-laptop av modell större. Seglade in på Spotify och fastnade som vanligt alldeles för länge där. Hittade den här gamla godingen och sveptes i ett slag tillbaka till 1990-talets början. George Michael, vilken husgud du var. Nu känner jag på mig att du är någonstans där du egentligen inte alls vill vara och mår mycket sämre än vad du förtjänar. Droger har förstört så många framgångsrika liv, hur många till ska gå till spillo?

George Michael – Praying For Time
George Michael – One More Try

I samma veva slår en omedelbar längtan till London ner i mig som en blixt från en klar himmel. Det måste bli en resa dit i år. Som för att visa stan att jag överlevde, jag klarade det! Några av er kanske minns att jag, M och barnen åkte dit bara några dagar innan jag skulle börja med cellgifterna i april 2009. Det är snart två år sedan. Tårarna stiger i mina ögon. Livet är tillbaka, jag har fått den finaste gåva en människa kan få - livet. En andra chans. Varje dag är en present. Jag hoppas att den innerlighet jag känner inför livet aldrig kommer att lämna mig. Jag är så otroligt tacksam - tack, tack, tack!!

En återblick som både glädjer och smärtar mig. Här är barnen

vid Big Ben, så underbart spralliga och glada i april 2009.

Så obarmhärtigt att deras mamma bara några veckor senare skulle

få kämpa för att få fortsätta vara en del av deras liv.

När jag ser den här bilden tänker jag direkt en sak - vilken tur att

jag inte visste vad som väntade mig! Trots att jag redan drabbats av

bröstcancer och opererats. Och så tänker jag att det var

någonstans här jag sa adjö till mitt gamla, välbekanta jag. Sista veckorna

med en kropp som inte härjats av cellgifter och utan en massa hemska ärr.

Trots att min historia och det som hänt alltid kommer att vara en

del av mig vill jag understryka att jag är på banan igen, att jag mår

bra, njuter av livet och ser framåt. Och en stor pusselbit som

försvann när jag blev sjuk har ramlat på plats igen - jag känner igen mig.

Jag så lycklig, även om jag förstås känner en stor sorg och

saknad efter min älskade pappa mitt i allt.

Förra veckan i bilen på väg hem från Jämtland lyssnade jag och M på Lotta Gray, ni vet "Vimmelmamman" som driver en framgångsrik blogg med samma namn och som drabbades av spridd tarmcancer för ett par år sedan. Hon fick en och en halv timme i etern i "Vinter i P1", motsvarigheten till "Sommar". Som jag grät, medan Norrlands vackra, snöklädda skogar susade förbi utanför bilfönstret. M lade sin hand på min kind och strök ömt undan mina tårar med ena handen på ratten. Barnen tittade på dvd med hörlurarna på i baksätet och märkte ingenting. Jag kände igen mig i mycket - inte allt förstås - av vad hon berättade. Som att hon känner att det krävs mycket mer för att hon ska bli knäckt nuförtiden. Det är verkligen som om man blir härdad, hårdhudad, och ändå så mycket skörare inför de lyckliga ögonblicken, som också blir så många fler. Det går nästan inte att förklara. Här går det att lyssna på hennes program igen, för den som vill. Jag kommer att göra det igen. Kloka, välformulerade människa. Du förtjänar en mycket större arena än den du har på Se & hör.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3300&artikel=4212310