Handbroms och backläge

Ibland måste man bromsa och kanske till och med lägga i backen.

Annars kanske man kör av vägen, rakt ut i spenaten.

Jag ska hålla mig på den utstakade vägen, inte sikta mot diket och

vänta på bärgningsbilen, liksom.

Jag har gått två steg framåt och ett bakåt. I höstas gick jag upp i tid och började jobba 75 procent. I måndags var jag tillbaka på halvtid. Det gick galant att köra gasen i botten i höstas, trots att vår älskade pappmoffa dog mitt i allt. Jag gick på som om jag hade en turbomotor i kroppen. Efter jul har jag kört med handbromsen i. I förra veckan träffade jag min läkare och hon undrade hur läget var. Jag sa att jag var trött, på gränsen till utmattad, och att jag har börjat sova dåligt på nätterna. Då föreslog mer eller mindre direkt att jag skulle trappa ner och jobba halvtid i tre månader framåt. Jag stretade emot. Jag vill inte vara mer sjukskriven, jag vill jobba och leva livet som alla andra! Men jag tog sjukintyget med mig och gick hem.

Únder helgen gick det sakta men säkert upp för mig att jag måste lyssna på min kropp, hur tråkigt det än må kännas att backa och gå på halvfart igen. Så nu jobbar jag halvtid. Det betyder kortare dagar och en dag ledigt varje vecka, en dag när jag ska ha noll inbokat och bara göra sånt som jag mår bra av. I dag var min första lediga dag. Och jag har bara gjort vad som fallit mig in. I går kväll var jag iväg på ett spinningpass. Jag hade tänkt gå och träna i dag också, men det blev en lång, solig promenad i slottsparken på Drottningholm istället. Precis vad jag behövde. Ensam. Jag hörde mina egna tankar och när jag gick tillbaka mot bilen efter att ha hälsat på minst tio pensionärspar med gåstavar i ishalkan kände jag mig nöjd och glad och liksom nytankad.

Glad har vår vanligtvis soliga Elin inte varit under de senaste dagarna. I går eftermiddag ringde fröknarna från dagis och berättade att hon gråtit sig genom dagen och längtat efter mamma så mycket att hjärtat värkt.Jag kastade mig till dagis förstås. Väl hemma var det som om inget hade hänt. I morse var gråten där igen. Men det blev en mycket bättre dag i dag, trots små utbrott av tårar. Vad det beror på vet vi inte, men det är inte konstigt att hon har några gråtdagar med tanke på allt hon varit igenom, trots sin ringa ålder. Dessutom har hennes absoluta favoritfröken på dagis slutat och en helt okänd tant har tagit plats i gruppen. Man kan bli ledsen för mindre när man är nästan fyra år.

Nu sover våra små änglar och jag ska genast packa ihop och gå och sova. M packar på riktigt. I morgon bär det av till det stora äpplet. Med på samma plan kommer vår kompis C som bor i kvarteret intill också att vara. Vilket sammanträffande! Det är verkar vara värsta modet att åka på kick-off på andra sidan Atlanten. Jag har inte varit på något som ens liknat en kick-off de senaste tio åren. Sa hon lite bittert. Men what the heck, jag har i alla fall ett jobb. Mitt drömjobb dessutom.

Good night, sweethearts! :-)