Jag jobbar hemma i dag, men i huvudet är det som en karusell av tankar. Jag känner mig jätteledsen, kroppen värker uti varje nerv. Min pappa blir allt sämre och jag känner att jag nästan inte orkar bära det. Min fina, fina pappa, barnens älskade moffa, vår härliga pappmoffa! Vad är det som händer med oss?
Kroppen värker som om jag hade influensa, men jag vet att det inte handlar om något annat än sista stadiet innan total utmattning träder in. Hur ska jag mota det stora fallet? Jag tänker ta en lång promenad sen och försöka samla alla ostyriga tankar. Livet. Döden. Och allt däremellan. Det är sannerligen en konst att bara vara människa.
Om några timmar kanske jag sitter på ett tåg norrut. Vi får se.
Läs tidningen där jag jobbar lite extra noga på söndag. Där kommer en viktig text. Bara så ni vet.
Åh, vad ledsen jag blir för din skull, Pernilla. Söta, underbara.<3 Jag hoppas att du kan ta dig norröver snart, och att det besöket kan bli precis som det ska - precis så som du och din kära pappa behöver få det. Du vet att jag tänker på dig och önskar dig lindring.
SvaraRaderaAll min värme och en stor kram genom mörkret till dig, kanske med en liten, liten gnutta ljus däri. Tids nog glimmar det igen.
/Pia
Tänker på dig och känner med dig. Sänder styrkekramar! / Marie
SvaraRaderaJag läste tidningen.
SvaraRaderaMånga många kramar till dig