Grodan Boll, masken och jag

Nu ni, nu ska ni få se på verkstad. I måndags hade jag en riktigt bra dag. Efter jobbet tog jag en timmes lektion med personliga tränaren A, som tidigare gått och fått massage hos alldeles intill jobbet. Hon kartlade mina önskningar, gav mig råd och satte sedan ihop ett program med runt tio övningar som jag kan köra hemma på pilatesbollen när tiden kniper. Det var inget för den late, om jag säger så. "Du får göra hur du vill, men du ska göra övningen 30 gånger" sa diciplinerade, superduper-A. Som jag slet. Jag tror att hon hämtat övningarna från någon militärutbildning, åtminstone kändes det så. Försök att göra armhävningar med benen upplagda på en boll. Trettio gånger i sträck. En annan övning hette "masken". På bollen med händerna i golvet, sedan upp med hela bakdelen halvvägs till taket och så ner igen. Den hade också kunnat heta "the killer". Om jag klarade trettio i sträck? Nej, inte alls, men jag har gett mig den på att göra det om någon vecka.

Behöver jag säga att jag har liiite träningsvärk så här ett par dagar efteråt? Fast jag klagar verkligen inte, det var det bästa som hänt på länge. Nu ska jag köra hemmaprogrammet tre gånger i veckan, kombinerat med motionscykling och gärna några pass på gymet. Om fyra veckor ska vi stämma av och se hur det har gått. Way to go. Vilken tur att vulkankraften är tillbaka.

Endorfinkicken från tuffa träningspasset bar mig hela vägen till Ikea efter jobbet. Där köpte jag diverse som ska användas för att piffa till huset inför försäljningen. Sedan tog endorfinruset mig ända fram till Viktväktarnas dörr och in igenom den. Äntligen. Så nu räknar jag points igen, det är nio år sedan sist. Första målet är att minska tio kilo, sedan gärna fem till. Ja, jag är supermotiverad och nej, det är ingen fara ur medicinskt perspektiv. Jag har frågat två läkare och fått grönt ljus så nu tutar jag och kör. Just watch me :)

Personliga tränaren A sa att hon sällan sett någon med mina stukade förutsättningar som varit lika stenhårt motiverad. Det får mig att känna ännu mer kraft. Det gäller att rida på vulkanvågen och hoppas att den håller i sig LÄNGE.

I dag har jag haft min sista helt sjukskrivna dag. På fredag börjar jag jobba 75 procent. Jag har sällan huvudvärk, men i dag kom den smygande redan på morgonen. Inte ens jättetrevlig lunch hemma hos H kunde råda bot på sprängverken. Jag tror problemet stavas stress. Och jag som lovat mig själv att aldrig någonsin stressa mer. Det är så totalt onödigt. Jag har lyckats jättebra med det, men i dag kom ett bakslag. Det tär på krafterna att ha tankarna i en annan del av landet, samtidigt som hela vardagsmaskineriet ska rulla och så lite husbestyr ovanpå det.

I kväll har jag lagt barnen och ska snart sätta mig med en kopp te en stund innan jag packar ihop för i dag. M är på resande fot och kommer hem i morgon.

Här är en låt som skänkt mig mycket kraft på sistone, "Redemption song", en Bob Marley-cover med begåvade Rihanna. Leta gärna upp den på Spotify om ni har det, där den låter ännu bättre.