Smärtan och lyckan

Åh, jag glömde ju att berätta vad jag gjorde i går, något själsligt smärtsamt men ändå nödvändigt. Jag var tillbaka på avdelningen där jag tryckkammarbehandlades på KS förra hösten. Med mig var en sköterska från intensiven, där jag gått fyra gånger under ett år i en sorts återkoppling efter venportsinfektionen. Tryckkammaren kom ju in i bilden efter infektionen i benet, men den är en del av intensiven och de ordnade så att jag fick komma dit.

Jag behöver knappast säga att det blev väldigt känslosamt att komma in på avdelningen på två ben, att se cylindrarna där jag stängdes in som i en dykarklocka ett par timmar åt gången. Att se stället där jag i början kunde ta mig från sängen till en brits helt själv, för att när jag var som sämst bli dragen i lakanen från det enda till det andra, som förlamad. Det var just där jag grät mest, både då och nu. Och så fick jag träffa sköterskan C, som absolut inte kände igen mig. "Nä" sa hon och granskade mig "dig kommer jag inte i håg...". "Berätta" sa sköterskan från intensiven med en menande blick på mig. Så jag började dra min historia och blev avbruten. "Men är det du, jag kände inte igen dig, du är så totalt olik dig!" utropade C och vi föll i varandras armar. Då ska man komma ihåg att jag var sjuk, skallig, helt osminkad förstås, sängliggande och glasögonprydd när jag var där sist.

Jag kommer ihåg att hon också grät när jag var som mest förtvivlad förra hösten. Nu steg tårarna i våra ögon igen. Läkaren som var ansvarig för mig på tryckkammaren var tyvärr inte där och den fantastiska AT-läkaren C, som betydde så otroligt mycket under den där tiden, hade gått vidare till en annan tjänst på ett annat sjukhus. Jag fick däremot träffa en annan läkare som jag kommer ihåg från intensiven. Han kramades också. Det är ovanligt att läkare kramas, jag blev lite paff. På det hela taget var det en mycket rörande, stark och nödvändig upplevelse att komma tillbaka så här ett år senare. Det stärker mig i själ och hjärta, även om priset blir att plågsamma minnen åter rivs upp.

Intensivsköterskan L, som jag träffat fyra gånger, hade pratat med M - en en sköterska som är den enda som jag minns att jag kom riktigt nära på intensiven under venportsinfektionen - och hon hade hälsningar till mig. Jag brast fullständigt. M var där hos mig den natten när jag långsamt vaknade upp. Jag minns hur vi pratade, vad vi pratade om och hur jag på något konstigt vis kunde ge rediga svar trots att jag var så tungt drogad. Jag har tänkt så mycket på henne, vi möttes i ett av mitt livs allra känsligaste ögonblick. Nu fick jag höra att hon mindes mig också. Det träffade rakt i hjärtat.

På återbesöket på intensiven fick jag också göra de vanliga fystesterna. Min kondition har förbättrats avsevärt sedan i mars och styrkan också. Sköna besked. Nu är uppföljningen där avslutad för min del. Det känns jättebra att sätta punkt för ännu ett kapitel efter Eländet.

Efter besöket åkte jag till jobbet. Från en värld till en annan. Med alla känslor utanpå. Man ska inte åka till jobbet efter en sådan sak. Man ska åka hem och gå ut i den klara höstluften, titta ut över vattnet, andas djupt och känna vågor av lycka skölja in över sig.

Livet är skört.