Känslor på lasarett

Det är tisdag eftermiddag, vi är tillbaka i stan och det är alldeles tyst här i huset. Jag är helt för mig själv en stund innan M och barnen brakar in. I morse åkte vi alla till sjukhuset där jag skulle på en rutinkontroll. M underhöll barnen medan jag på svajiga ben gick in och träffade en läkare som undersökte mina lymfkörtlar på mitt eget, oroliga bevåg. Både läkaren och sköterskan var fantastiska och då menar jag verkligen det efter att ha träffat några hundra. De lyssnade bestört när jag berättade min historia under undersökningens gång. När läkaren var färdig med ultraljudet sa han: "Men det här ser i alla fall jättefint ut, det kan jag säga på en gång!". Spänningen släppte och tårarna kom. Sköterskan bredvid kramade mina händer. Tänk hur man på några minuter kan komma människor nära i den här branschen. M tittade oroligt och granskande på mig när jag kom gående in i entréhallen efteråt men jag väntade tills vi kom utanför dörrarna innan jag sa att allt var okej. Barnen tittade undrande på oss när vi föll i varandras armar, innan jag förklarade för dem att vi blev glada för att mammas kontroll gick så bra. Sedan åkte jag vidare till tandläkaren och M och barnen drog iväg på en liten tunnelbane- och pendeltågsturné. Snart strålar vi samman här hemma.

I går fick jag min näst sista antikroppsbehandling och det slog mig att min (manliga) sköterska M och jag liksom har utvecklat något slags krasst men väldigt varmt förhållande, där inget annat än raka puckar gäller. Jag träffade M redan under min första cellgiftsbehandling och han har våndats och glatts med mig längs hela den brokiga vägen. Det hör till saken att han själv, efter 25 år som sjuksköterska på den medicinska behandlingsavdelningen, själv drabbades av cancer och har därmed en erfarenhet som är betydligt vidare än sina kollegor. Men det pratar vi inte så mycket om och det behövs inte heller. Vi förstår varandra ändå, utan en massa ord. M grymtade förnöjt när nålen träffade rätt kärl direkt och vi tackade återigen alla änglar och stjärnor för att medicinen hittade en hel ådra att leta sig in igenom. Nästa gång ska jag ta med mig en tårta till honom och personalen. Och han har lovat att bjuda på kaffe och fikabröd om jag tittar förbi och säger hej ibland.

I kväll kanske vi packar väskorna igen. Mina tankar finns nästan bara hos pappa och mamma där hemma i Jämtland, men vi har på deras uppmaning börjat fundera på att åka på en liten semestertur trots allt. Läget är lugnt och vi kan sätta gasen i botten och styra norrut om det skulle ändras på något vis. Så vi styr nog söderut i morgon, kanske ända ner mot Danmark som vi hade tänkt från början.

(Klockan här i bloggen har fått spatt. Det rätta klockslaget när det här publiceras är 14.15, för de som eventuellt undrat över mina tidsangivelser...)

Kramar till er där ute!