Förkylning väcker minnen

Knallförkylt. Brakförkylt. Dunderförkylt. Jag kan flera ord för läget just nu. I helgen var jag däckad och i dag är jag hemma från jobbet, seg, tung i kroppen, hostig och snorig. Men det är bara en förkylning. Det går över. Minnena från förra sommaren gör sig påminda när förkylningen förlamar min kropp. Hur dålig jag var. Alla dagar på sofflocket, alla dagar i sjukhussängar. Tankarna vandrar. Nu är det ett år sedan jag var som sjukast under den svåra infektionen i benet. Ärren har bleknat, men det ser fortfarande förskräckligt ut. Som om jag varit med i en trafikolycka. Ni ska få se, någon dag.

Erik var lite hängig i går men i dag är han i farten igen och har gått till skolan som planerat. Elin visar inga tecken på förkylning än så länge. Det var jag som mötte bacillerna först.

Det blev således inte många knop i helgen. Vi har gått på halvfart och mest hållit oss inomhus, utom i lördags då M och barnen först lekte på idrottsplatsen och sedan plockade litervis med blåbär i skogen. Och i går åkte M och Elin till kusinerna i stan och hälsade på det lilla nytillskottet i barnaskaran, en liten kille som är tre veckor gammal. Jag och Erik får hälsa på honom en annan dag.

Elin hade köpt en napp på idrottsplatsen med det lokala fotbollslagets lagmärke som den lille fick speciellt från henne, hihi. Ännu ett tecken på att vi har en fotbollsintresserad liten tjej i huset. Hon springer efter bollar och har en schysst högerfot. Och så är hon världsbäst på att filma. Åtminstone på hallgolvet.

Jag skulle ha fått min sista antikroppsbehandling i dag, men den är framflyttad till på onsdag eftersom jag är så förkyld. Trist, men det spelar inte så stor roll.

Jag längtar efter att röra på mig. Motionscykeln står orörd sedan några dagar tillbaka. Måtte bacillerna lämna min kropp så att jag får återuppta träningsdosen igen. Jag mår så otroligt mycket bättre när jag tränar varje dag och sväller inte så mycket heller.

Ha en fin start på veckan där ute! Tänker på er.