När glöden som börjat falna vaknar till liv

Onsdag morgon, sitter i soffan och tittar ut över nejden. Det blåser hårt och eftersom vårt hus ligger så högt och med fri sikt får vinden maxfart innan den når kåken. Men det är mysigt. Önskar att det skulle snöa också. Yrsnö är det bästa jag vet, vi har längtat länge nu.

Jag har en del att berätta. Det kan tyckas att jag börjar i fel ände, men jag måste börja med att jag halkade ner i ett svart hål för några veckor sedan. Fullständigt utmattad. Jag har länge känt att reservkrafterna har varit fullständigt uttömda, men att fallet skulle bli så hårt hade jag inte väntat mig. Vi trivs fantastiskt bra i Östersund, med allt, det är inte det. Men när man hållit upp och burit så länge, pressat sig över alla gränser och levt i en bubbla av stress, så kommer alla känslor farande som med expresståg när axlarna åker ner och man slappnar av. Och så blir det en enda sörja av allt, det är ju inte lite vi har varit igenom. Men nu är jag på uppgång. Jag får rätt hjälp och jag kommer att bli mig själv igen.

Det är som om övre makter sett mig falla och tänkt att "nu måste vi ge henne en present så att hon rycker upp sig". Häromdagen kom ett av många provsvar från Eriks neurolog. Ingenting har någonsin visat någonting, så förväntningarna var noll. Men nu har man fått en träff, det handlar om ett infektionsutlöst syndrom som jag skriver mer om någon annan dag.

All denna kamp, alla rynkade pannor, misstro, oro, uppgivenhet. Alla timmar på sjukhus. Alla tankar, sömnlösa nätter. Allt jobbigt Erik fått utstå, från kompisar, skola, sjukhus. Allt skvaller på hans gamla skitskola, om Erik som inte blev som alla andra, utfrysningen. Nu vet vi att det åtminstone går att prova att medicinera bort, med antibiotika under lång tid. Många blir helt bra. Och så tänds ett hopp, en glöd som börjat falna vaknar till liv. Nu väntar jag på ett telefonsamtal om när han kan börja medicinera. Förhoppningsvis så fort det bara går. Sen får vi hålla tummarna så att de blånar och vi hoppas att alla ni som läser det jag skriver här också håller tummarna. Det handlar ju om vår älskade, tappra, starka sons liv och framtid.

Erik, vi tror stenhårt på dig. Det har vi alltid gjort.