Dags att stämma av. Sätta punkt. Börja om. Nytt år. Nya möjligheter. Vi går mot ljuset. Men jag har känt mig lite svajig ett tag, utan att säga för mycket. Jo, jag mår bra, men det fladdrar liksom inuti. Antar att det handlar om stress. Yttre och inre. Nej, det är ingen fara. Alls. Men jag har äntligen insett att jag inte behöver vara fröken Duktig - och att jag måste erkänna för mig själv och alla andra att jag fortfarande är skadskjuten efter det som hände mig för snart fyra år sedan. Jag strävar på, möter en motgång, faller, kravlar mig upp, strävar vidare, går på en ny smäll, halkar ner, klättrar upp, ungefär som på film där någon hamnar i svår snöstorm, tappar bort sig, hittar igen sig, hittar stigen, skidar vidare. Så går det inte att hålla på hur länge som helst. Nu behöver jag bara en pytteliten motgång, som en luftvägsinfektion, för att jag ska ramla omkull och tappa fart och kraft. Så var det sagt. Jag är ömtålig. Hanteras varsamt. Och förlåt om jag har blivit en egoist på kuppen. Om jag säger mer nej än ja. Det kommer att vända, men jag måste hitta kartan. Cocoona. Stärka mig. Jo, jag har redan börjat. Målet är satt.
Ett år sedan Erik bytte skola. Ett år sedan det blåste orkan. Jag fattar inte hur vi orkade. Var kommer kraften i från? Många undrar hur han mår nu. Mycket bättre, men det går framåt med en myras hastighet. När jag tittade på bilder häromdagen slog det mig hur annorlunda allt var för två år sedan. Hur Erik mådde. Hur han mådde sen. Hur han mår nu. Det är så jäkla orättvist.
I morgon ska jag och M träffa Eriks läkare på neuro. Det känns redan som att ha en klump av cement i magen. Önskar så att allt kunde vara som vanligt, att Erik gick i skolan, mådde bra och klarade sig fint. Men man ska inte tänka, bara vara, bara göra. Låt mig andas, snart känns det bättre. In, ut. Sikten klarnar.
Det ploppar upp en låt i mitt huvud hela tiden. Jag förstår inte varför, men här är den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar