Paris, promenader och - Brams

Min mamma och jag är tillbaka efter en härlig resa till Paris. Vi har promenerat massor, ätit och druckit ljuvligt gott, varit på modevisning, shoppat, skrattat och haft det alldeles underbart. Och gråtit lite också. Precis som det blir när man hinner prata en hel del.

I går gick vi till exempel från hotellet till Sacre coeur, kyrkan som ligger på en höjd ovanför Paris. Det var en jättefin promenad, bland annat längs den fascinerande matgatan Rue de Martyres, och när vi kom fram pågick en mässa inne i kyrkan. Vi var tidiga och hann före turisthorderna och till fantastiskt vacker korsång tände vi ett ljus för pappa i sin himmel. Han som pratat om när han var vid Sacre coeur när han var sjöman i sin ungdom. Nu var han med oss på ett hörn. Mitt hjärta brast där inne. Sedan gick vi ut i sommarvädret utanför och livet gick vidare.

I lördags morse åt vi frukost på det fina boutiquehotellet som vi bodde på. Den dyra frukosten ingick inte men vi tänkte unna oss den en gång i alla fall. Vi servades av en hovmästare som hette Brams. Han kom ursprungligen från Senegal. Han var jättetrevlig, spexig och glad. Jag tänkte att han skojade med mig och skojade tillbaka. Vi skrattade och pratade lite. När vi ätit klart gick jag och mamma upp till rummet.

En minut senare knackade det på dörren. Utanför stod Brams, som sprungit upp för sex trappor, och frågade om jag drack champagne. Jag fattade ingenting, men svarade ja förstås. Han vände i dörren och kom tillbaka tio minuter senare med dyr, rosa skumpa och tre glas. "We only have one life" sa han och tittade på mig. Sedan stod vi där och skålade i dyra champagnen. Brams pratade om sitt liv och om att man ska ta vara på tillfällen som ges. Där kan jag hålla med honom och undrade nästan om det var mitt undermedvetna som skickat Brams. Only one life. Det är min devis också. Så långt är jag med på tåget.

Men jag och mamma är inte vana vid att bli bjudna på svindyr champagne på hotellrum klockan halv elva på förmiddagen av vilt främmande människor och kände oss ruskigt obekväma med att han blev kvar så länge. Efter en stund gick han ut. Kvar stod mamma och jag och tre urdruckna glas.

Kanske ville han verkligen bjuda på skumpa, kanske hoppades han på ett bättre liv. Kanske var han inte van vid att någon pratade och svarade på hans lustigheter och tog det som en invit. Kanske var jag för social. Hur som helst, Brams glömmer vi nog aldrig.

Två donnor i Paris. Ovanpå taket till varuhuset La Fayette.

På modevisning. Vi fick bästa platserna! Tjohoo.

L'Opera!

Paris á la nuit.

Croissant och kaffe på café förstås.

Mamma vid Triumfbågen.