Pappa in memoriam

I dag är det på dagen två år sedan min pappa lämnade jorden och blev en ängel.

Jag tänker på dig flera gånger varje dag, älskade pappa. Saknaden blir på ett sätt

större för varje dag som går. Ju längre sedan jag träffade dig.

Sorgen kan överumpla mig vid ratten när jag kör bil.

Då känns det som jag faller bottenlöst, du vet den där hisnande känslan i magen som man

kan få när man åker berg-och-dalbana. Samma känsla. Sedan kommer vissheten, som en

stor insikt som känns lika märklig varje gång: Du kommer aldrig mer tillbaka. Och sedan tårarna.

Jag hör din röst, som senast i skoaffären. "Men är det hål på de gamla då?" säger du skämtsamt, precis som du gjorde. Den här gången var det faktiskt hål på de gamla, halva tån tittade ut genom skinnstövelns fot.

Jag hör dig när jag ringde efter bröstoperationen och berättade att cancern inte spridit sig till lymfkörtlarna. Ett djupt privat ögonblick i mitt liv och vad du sa och vad som sedan hände får tårarna att bränna bakom ögonlocken varje gång. Jag tänker på det. Ganska ofta.

Jag hamrar på ratten till musiken i bilstereon. Precis som du gjorde. Ibland fnyser jag samma sätt

som du gjorde när du blev irriterad. Och tänker genast på hur mycket som egentligen går i arv.

Ibland känner jag mig nära dig, trots att din gestalt är borta. När en talgoxe landar på fönsterblecket och tittar på mig. När vi tände ett ljus i Sacre coeur i Paris förra helgen och tårarna strömmade hejdlöst.

När vi är i Färila, fast den närvaron är nästan plågsam att känna. Alla som varit där som nu är

borta. Dina händer som hamrat och fixat. Alla spår efter dig, din handstil på papperslappar.

Tider som har svunnit, släktled som är helt försvunna. Det svindlar.

Fast allra mest känner jag mig nära dig när jag tittar på barnen. Elin, som är så lik dig

till utseendet på många sätt. Och Erik, ni två som var oskiljaktiga. Hur hade han mått

i dag om du varit kvar? Om inte jag blivit sjuk?

I kväll när det skymmer går vi ner till stenstranden här nära oss och tänder en rislykta

och skickar upp mot kvällshimlen. Åh, vad jag hoppas att du är med oss då.

Morfar och Elin i april 2010.

Morfar och Erik sommaren 2006.