Jag håller på att segla rakt in i väggen. Den senaste tidens oerhörda påfrestningar håller på att bryta ner mig. Nu värker hela kroppen och måste ta det lugnt ett tag. I går blev jag sjukskriven i en månad för att hämta igen mig.
Förra helgen låg jag i influensa, ett par dagar senare fick Erik ett kraftigt astmaanfall utlöst av pollenallergi och han och jag tillbringade en halv natt på akuten. I tisdags var vi på Huddinge sjukhus där Erik skulle gå igenom ännu en jättejobbig undersökning. Jag kände att mina krafter tog slut redan på vägen dit. Väl där vägrade han av helt förståeliga skäl att göra den ena undersökningen. Han (och jag) skulle sitta i 45 minuter i ett kolmörkt rum, sedan skulle han få bedövningsmedel i båda ögonen så att han inte kunde blinka på 30 minuter. Därefter skulle kraftiga linser sättas in i hans ögon - och så skulle han sitta som i en stor glasboll där läkaren skulle titta på honom med olika ljus och instrument. Är det konstigt att han inte ville? Vad utsätter man en redan skör kille för egentligen? Är de inte riktigt kloka?!
Undersökningen kräver egentligen narkos (även för vuxna, märk väl), men läkaren sa att de "brukar prova utan först". Hjälp. Mig. På vägen därifrån fick jag en smygande huvudvärk som innan vi hunnit ända hem hade utvecklats till närmast ett migränanfall. Jag har inte migrän, men jag fick ett migränanfall. Det kanske säger något om den press vi lever under. Jag landade på soffan, grannarna tog förtjänstfullt hand om barnen (tusen tack!) och efter det har jag inte varit mig lik. Krafterna är slut. Kroppen protesterar. Jag orkar ingenting. Fast jag måste. Jag kan inte bara lägga mig ner och stirra i taket. Ändå är det precis vad jag behöver. Vi får se hur det blir med allt och ta en timme i taget. Nu är det dessutom maj månad och om ett par veckor ska vi få besked om resultatet av Eriks stora neuroutredning. Jag blir knäsvag bara jag tänker på det. Ge mig styrka!
Nu ska jag vila, promenera, träna, läsa och utöva mindfulness ända ner på mikronivå. Sedan M lämnade barnen i morse har jag läst bok, cyklat på motionscykeln i 20 minuter, haft hemma-spa, ätit en hälsosam lunch och nu ska jag gå ut och promenera i solen. Kanske kommer krafterna tillbaka snart. Jag hoppas det.
Det är snart en månad sedan jag skrev på bloggen sist. Under tiden har älskade Elin hunnit fylla fem år. Jag ska lägga upp en bild på henne och en liten hyllningstext så snart jag orkar. Fina, stora, kloka Elingumman.
Erik mår bättre, men vi åker fortfarande berg-och-dal-bana. Topparna är högre och håller i sig längre än tidigare. Dalarna är ännu djupa, dagar när han pratar grötigt, verkar mentalt slutkörd och förvirrad. Om man säger ordet "utvecklingssamtal" faller han i hysterisk gråt och minns det otroligt misslyckade samtal vi hade med hans fröken i höstas. Det säger väl en del.
Nu gäller det att djupandas och samla kraft för hundratusende gången.
Vackra människa. Det är klart att du ska vara sjukskriven, du är ingen övermänniska. Du har stått pall längre än många andra men nu måste du landa. Det är hemskt att inte kunna på verka vad som bråkar med Erik, vi får veta det om ett tag och då går vi tillsammans från det.
SvaraRaderaTa hand om dig.
Kram!
Älskade vän, nu måste du ta hand om dig själv! Jag håller med ovanstående - det är väl klart att allt som har hänt tar ut sin rätt. Jag är i mellan jobb denna vecka, så om du får ork att ta en liten promenad eller om du bara vill ha en kram så får du höra av dig. Jag låter dig bestämma när du orkar, tills dess har jag dig i tanken och hoppas att du mår bättre och känner dig starkare snart!
SvaraRaderaStor kram!
/C
P.S: har lyckats göra mig av med alla mobilnr, så även ditt...
Kram till dig och hoppas du är snart på bättringsvägen. Du MÅSTE inte vara duktigt och äta hälsosamt och cykla och promenera varje dag. Gör det bara om du orkar. Annars är det helt Ok att ligga i sängen HELA dagen och läsa bok eller sova eller kolla på film eller göra sjuttioåtta mormorsrutor. Minns att handarbete har samma effekt som meditation! Så på med garnet och stickorna eller virknålen och placera dig i soffan och sitt där ett tag! Varva ner, andas och stressa inte över ett resultat som du måste hantera senare vilket det än blir. Det ordnar sig! Som du säger, det ÄR på rätt väg. Både med Erik och med dig. Men nu måste du ta hand om DIG så DU orkar ta hand om din familj. Var lite extra självisk nu. KRAM
SvaraRadera