Ett litet kapitel av självömkan

Jag känner att jag börjar bli mer än lovligt svartsynt. Kanske håller jag på att bli deprimerad till sist ändå? Jag, som stridit, kämpat och däremellan bara lagt mig platt för att få luft, kanske måste inse att krafterna har ett slut? Hela tillvaron håller på att braka samman efter den senaste tidens utomjordiska stress. Tre års mer eller mindre konstant katastrofläge börjar ta ut sin rätt. Vad är meningen med det här? Att testa mig för att se hur mycket mer jag ska klara? Olyckskorparna kraxar.

Jag var med Erik på sjukhuset igen idag, ännu ett besök i den oändliga raden i den neurologiska utredningen som pågår. Jag orkar snart inte åka dit. Det orkar inte Erik heller. Hur mycket ska han behöva stå ut med? Hur många okända människor ska han träffa som efter två minuters bekantskap på olika sätt vill testa honom? Det känns som om jag är med i en Kafka-roman. Snart ställer jag mig upp och skriker "Sluta!". Kanske redan i morgon. När han ska dit igen.

Jag förstår att det här låter allvarligt. Det är det också, men det är inte så akut som det kanske verkar. Jag klarar mig lite till. Det kanske rentav är en riktigt bra dag i morgon, med glädjepirr och skratt. Det är väl typiskt att vankelmodet ramlar över en i sena kvällstimmen, när orken verkligen lyser med sin frånvaro. Men jag tycker att det räcker nu. Jag tycker verkligen det. Vi måste uppåt, framåt, flyt och flax. Det är ju patetiskt att utmåla sig själv som ett offer, men det är helt galet när man tänker på vad vi dealar med hela tiden. Det är liksom Livet 8.0.

Elin hade namnsdag i dag, Josefin. Det var en stor liten händelse. Jag och barnen firade med några små söta presenter, allt för att sätta guldkant på tillvaron. Och så hade Elin ritat en jättefin teckning till Erik. Omtänksamheten själv, det var ju hon som borde fått en i stället. Fina, älskade barn! Bara tanken på er får mig att orka, orka och orka. Man kommer långt med kärlek som bränsle, även om det känns som om soppatorsken är nära.