I prövningarnas tid

Så var det uppenbarligen tid för nästa prövning i vårt liv. Erik mår dåligt. Framför allt i skolan. Utan att säga för mycket och lämna ut honom helt kan man konstatera att livsstressen efter min sjukdom, morfars död och allt annat elände som drabbat oss och honom kommit i kapp. Nu är vi mitt i en centrifug igen, som tar all ork och kraft av oss. Jag ber om ursäkt om jag är ännu sämre än vanligt att höra av mig till alla er omtänksamma, underbara människor runtomkring oss. Jag vill, men jag orkar inte. Kraften räcker precis till att få vardagen att gå runt och att ge barnen allt tänkbart fokus.

Min mamma har varit här och stöttat och i dag åkte M:s mamma hem. Båda har på ett ovärderligt sätt ställt upp och hjälpt oss. Att hämta Erik så tidigt som möjligt i skolan, till exempel. Vi kärleksbombar honom verkligen, uppmuntrar och peppar. Att se sitt barn må dåligt är värst av allt. Men jag försöker hålla fokus och tänker mig att om tio år har vi glömt hur jobbigt det här var. Också. Jag är legitimerad expert på att hantera svårigheter. Jag hoppas att det här är den sista på många år.

I lördags hade M 40-årskalas för den närmaste familjen och de allra närmaste och äldsta stockholmsvännerna. Det blev väldigt lyckat och blev en välbehövlig ljuspunkt i novembermörkret. Tack till alla er som förgyllde kvällen, min man är djupt tacksam och glad för uppvaktningen. Vi hade gärna bjudit in många fler i vår härliga bekantskapskrets, men då hade en annan lokal varit nödvändig och vi orkade inte riktigt med det. Vi var bortåt 25 vuxna och barn och det är ungefär vad huset och alla i det tål på en och samma gång. Jag ska visa bilder, ska bara hämta sladden.

Om några veckor är det jul. Jag har brakat på med tre veckors föräldraledighet och ser fram emot att få ett break. Helst hade jag tagit familjen och satt oss under några palmer i Söderhavet, kanske inte över jul men åtminstone över nyår. Jag drömmer om Florida och New York. I stället blir det jul här hemmavid och nyår i hemtrakterna i norr i stället. Lite snö hoppas vi på. Särskilt en av oss. Älskade, älskade Erik.

PS1. Jo, jag har repat mig efter galloperationen. Det gick snabbt. Det är bara ärren kvar.
PS2. Jo, min morbror lever. Han är på rehab och gör mycket små framsteg.

Jag skulle plocka ner stjärnorna åt dig, om jag kunde.

Finaste, älskade Erik. Du är en ovanligt stark och

vacker liten stor kille med alldeles för stor

erfarenhet av livet. Men, som en känd psykolog som vi vuxna pratat med säger,

du har ett djup som inte många andra barn (och vuxna) någonsin kan förstå.