Perspektiv på en nedrans gallsten

Det är fredag kväll och höstmörkret har sänkt sig. Jag är galet trött, men tänkte avfyra ett livstecken på bloggen innan det är dags att tacka för i dag. Det har varit en stökig vecka. Förra veckan fick jag veta att jag har en gallsten som troligen måste opereras bort. Det behöver inte vara så bökigt, men för mig, med allt vad jag har i bagaget, känns det så ofantligt onödigt. Precis när jag är på god väg att resa mig ur askan så golvas jag av något nytt. Det räcker tydligen inte med att jag redan kör omkring med Döden i baksätet. Nåväl, jag fann mig och accepterade läget, särskilt eftersom jag inte kände av galleländet så mycket. Tills i måndags. Då drabbades jag av, vad jag först förstod efteråt, ett gallstensanfall. Jag fick kasta mig hem från jobbet, kräktes och mådde tjyvens. Tisdag och onsdag jobbade jag hemifrån. På torsdagen gick jag och jobbade igen, men med en mycket obehaglig känsla i magen. Precis som i dag. Då jag på helt eget initiativ avstyrde mitt moderatoruppdrag på bokmässan om ett par veckor. Det är bättre att dra i nödbromsen nu, eftersom jag redan vet att jag kan ha gallbesvär eller rent av ska opereras i den vevan. Även om jag verkligen såg fram emot bokmässan och att vara moderator igen.Vad ska man säga? Jag säger ingenting. Jag tar emot det som kommer flygande och försöker hantera det på bästa sätt. Det är en berömd strategi. Överlevnadsstrategin. Och tröstar mig med att allt blir bra. Till sist. Det var ju trots allt inte en tumör som jag såg torna upp sig på ultraljudsskärmen. Perspektiv. Och barnen och maken och alla andra i vår närmaste närhet mår bra. Perspektiv. Men vadihelavärldenärdetfrågaom. Give me a break.